Tove

Några snabba klipp ur ett romanprojekt.

1.
Tove vilar vaken. Det brusar under ögonlocken, mönsterlöst, som en TV som inte stängts av. En fluga gör sporadiska attacker mot hennes näsa men hon orkar inte lyfta handen för att vifta bort den, skjuter bara ut underläppen och blåser uppåt i kvalmiga pustar. Men när klockradion skvalar igång skjuter handen blixtsnabbt ut och dödar Annika Lantz.

Bredvid ligger Anton. Han visar som vanligt ingen reaktion. Det är hennes klocka, hon som måste kliva upp först, sätta på té. När det är klart kommer han hasande nedför trapporna, som om han följt varje ljud. Hur hon lagt benen ut över sängkanten, över den tjocka madrassen, trasslat sig ut genom IKEAs myggnät över sängen, snubblat över den utspridda högen av glansiga bli-en-bra-kvinna-magasin. Knarret i trappan. Hur hon hällt upp vatten i den gula elektriska vattenkokaren och satt på den innan hon gått in på muggen. Hur hon spolat i toa och vask och sedan hällt téblad i kastrullen innan vattenkokaren stängt av. Vattnet som hällts över bladen. Några minuters tystnad, dagens paus. Där kommer han.
- Du hade inte stängt myggnätet ordentligt igår kväll. Märkte du inte den satans flugan?
- Det var väl du som la dig sist. Varsågod, téet är klart nu.
Hon räcker fram en kopp, hans favorit från Starbucks, med precis lagom mycket mjölk i.
- Glipan var väl på din sida, eller? Finns det pepparkakor?
Han får sina kakor. Så han blir snäll.

3.
Bra jobbat, Tove, säger styrgruppsordföranden Stig. Vi ser fram emot fortsättningen av projektet. Du menar alltså att leveransen sker i tid, trots att ni dragit ut på konstruktionsstarten?
Stig tornar upp över Tove, bredaxlad och gänglig. Han har en sarkasm i rösten som hon försöker bortse ifrån.
- Ja, vi sparar in konstruktionstid eftersom vi är så väl förberedda, säger Tove och strålar. Hon talar inte om att hon tagit in praktikanter som jobbar gratis nästan dygnet runt för att rädda projektet. Och att hon själv också gör det utan att ta ut övertid. På papperet är upplägget bra, visar hennes kreativa sida. De skall få den perfekta webbsajten, det fortsätter hon att intyga.

Tove ser sig om i rummet. Alla halvligger i mjuka röda vilstolar, utom Stig, som nu sitter uppflugen på en barstol och dominerar mötet. Själv står hon vid det enda bordet i rummet, ett litet runt högt bord där bara datorn får plats. En anslutning till takets OH-kanon refekterar hennes färgglada GANT-schema på väggen.
- Vi har varit lite oroliga, säger Erik, kundens projektledare.
Ryggläget gör hans röst långsam, lite dryg.
- Det har varit en lite för lång kravspecificeringsperiod. Men du, Tove, verkar kunna ro det i land.
- Webzoo är ju kända för sina duktiga seniora projektledare, säger Stig.
Tove hämtar näring från berömmet. Det kan hon leva vidare på ännu ett tag.

På hemvägen handlar hon; torskfilé, färsk basilika, en baguette. Kompletterar vinförrådet med ännu en kartongtrea från köpcentrets självservicebutik. Hon sjunger tillsammans med Ella Fitzgerald genom villakvarteren och parkerar sin skitiga röda Corolla bakom Antons ännu skitigare vita Prelude. Hon hör bekanta ljud på baksidan och går runt huset med kasse och väskor. Klackarna sjunker ner i den oklippta gräsmattan. Anton står uppflugen på altanen och skruvar fast ett nytt plasttak.
- Hej älskling, ropar han med skruv i mungipan. Gick det bra idag?
- Skitbra. Dom tyckte att vi skulle kunna...
- Vad blir det för käk?
- Torsk i folie, tänkte jag
- Mm, gott. Äh, fan nu tog batteriet i skruvdragaren slut. Kan du hämta ett nytt i laddaren i garaget?
- Visst, låt mig ställa in maten först bara.
- Äh, då kan jag göra det själv.
Han kommer nerför stegen och knuffar sig förbi Tove som tar sig in köksvägen genom altandörren.

Tove lägger in fisken i kylen, hänger av sig handväska och kappa och går in i sitt ljusa arbetsrum där den sena eftermiddagssolen skivas av persiennen och datorn väntar. Måste få iväg ett mail till projektgruppen innan.
- Vi ska väl inte äta mitt i natten idag igen, säger Anton i dörröppningen en stund senare. Hon vet inte hur mycket klockan hunnit bli. Tove tittar generat upp. Anton överraskar henne med att le.
- Såg du hur fint det blev med altanen? Nu kan vi köpa de där trädgårdsmöblerna du ville ha! Men du, jag har ställt ut lite grejer temporärt, kom och titta!

Han är stolt och Tove blir varm av hans buspojksblick.
Det är fortfarande halvljust men Anton har tänt stearinljus på altanräcket och ställt ut tre barstolar, en högre uppsnurrad som får agera bord. Varsin öl är framställd.
- Jättefint, Anton, vad stort det blev. Tove ser sig storögt omkring, hur kunde hon missa det här när hon kom hem.

Fulla av entusiasm släpar de ut köksbord och stolar och blir sittande med torsk och vin och samtal hela kvällen på sin nya altan.
- Nu är det bara fasaden kvar, säger Anton och fyller på mer vin i bådas glas. Och listerna i sovrummet förstås. Och hyllorna i garaget, och hela badrummet måste ju göras om.
- Ja, det är ju en del. Men det mesta är ju ändå gjort eller hur?
- Jo. Och det är förjävligt att jag får göra det själv.
Anton lägger armarna i kors och skjuter upp axlarna. Tove andas djupt.
- Jag hjälper väl till där jag kan, eller hur! Jag har köpt nästan allt virke, skrapat bort alla gamla tapeter...
- Lite här och lite där, säger Anton. Mest är det väl ditt jävla jobb.
- Vill du att jag ska sluta? Är det det du vill? Att jag ska gå här hemma och ta hand om dig hela tiden? Toves röst skär sig.
- Jag vill att du ska prioritera det som är viktigt, skriker Anton och drar sig undan, smäller igen dörren efter sig.

8.
Tove saknar sex. Inte lördagsvarianten med Anton, lite puss, fumligt smek, tretton fjorton in-å-ut, puss på näsan, sova. Så var de inte förut. Hon drömmer om kraftfulla hungriga händer som utforskar henne som vore hon ny. Mjuka törstiga läppar, en lekfull tunga, en namnlös värme. Tiden är sedan länge förbi då hon kunde åka på några konferenser per år och alltid räkna med napp hos en eller annan tysk eller italienare. När italienarna började tilltala henne med "signora" stället för "signorina" för en sex sju år sedan upphörde hennes förväntningar, och nu vid dryga trettiofem är de väl undanstoppade.

Därför vaknar något ursprungligt i henne när hon får en het blick från en man tvärsöver borden på puben. Han är inte snygg, som Anton, men han har levande drag. Löftelserika. Hon låter sig fastna i blicken, bildar en ögonbro som får vila över kanten på ölglaset. Han släpper först, vänder sig mot sin kompis som säger något och skrattar. Hon studerar hans profil; stor näsa, hög panna, tunna tunna läppar. Hans leende bildar ett läpplöst o, ger honom ett förvånat, nyfiket uttryck.

Han tittar igen och hon kan inte låta bli att undra vad han ser. Sant är att hon känner sig fin idag, mår bra, stegade in på puben med rak rygg och spänstig gång. Han kanske såg hur hon flörtade med bartendern, bad om en hel pint istället för ladydricka. Han kanske blev nyfiken på hennes brytning eller balanstricket med pinten och shoppingkassarna på hennes väg mot fönsterbordet. Nu tittar han igen. Och bort, pratar med kompisen. Båda männen har tweedkavajer, kompisen verkar vara några år äldre, kanske femtio. Själv är han kanske fyrtiofem och av den sort som försöker verka yngre, med svarta lockar i nacken.

Hjälp, nu reser han sig. Ska han gå? Nej, ännu mer hjälp - han kommer emot henne. Tove pustar ut när hon inser att han är på väg mot muggen, han håller hennes blick och hon får anstränga sig för att släppa, inte vrida på huvudet och följa honom nedför trappen. Hon tar upp en nyinköpt bok ur en av kassarna - "How to polish a dull career" och bläddrar förstrött i den. "Chapter 14, never show them your moods." Tar en klunk öl, funderar lite på Stig. Hur kunde det bli så jävla fel.

Tweedmannen ör tillbaka, stryker tätt förbi hennes bord. Han fortsätter till bardisken och beställer en pint. Tove bestämmer sig för att göra detsamma och går upp när han är klar. "Cheers", säger han. Hon nickar och ler bara. Vågar inte inleda en konversation. Tänk, bara ett litet cheers, eller ännu värre, ett skål, skulle kunna ändra den här kvällen helt. Ser att han har klarblå ögon med en skarpt markerad svart ring runt iris, oemotståndligt. Hon sätter sig igen med ölen och undviker att titta bort mot hans håll. Läser boken som blir fånigare och fånigare. När hon någon enstaka gång tittar upp är ögonbron där igen.

Vigselring. Hon vidrör diskret sin egen. Kanske lika bra, tänker hon och reser sig för att gå. Han följer henne med blicken, mimar ett "Wait!" när hon närmar sig dörren. Hon sänder honom en slängkyss och skyndar sig ut utan att se hur han reagerar. Trots störtregnet vågar hon inte vända om och gå in igen. Kapuschongen över huvudet, hårda regndroppar studsar och tar bort alla andra ljud.

Hon tar sig till hotellet och ringer Anton.
- Du låter onykter, säger han.

21.
Tove tänker, tyst. Länge planerar hon, i dagar. Vrider och vänder, klipper och blandar, pusslar och stryker, limmar och lappar. Sedan börjar hon prova planen, på helt okända personer, en postkassörska i Sundbyberg, en systembolagsförsäljare i Solna centrum, en busschaufför på Gärdet, en servitris på NKs fik.
- Du kommer att sakna honom, säger någon. En annan menar att hon borde tänka mer på sig själv, att hon lämnar efter för mycket. Ytterligare någon ger henne rådet att läsa juridik. Busschauffören skrattar rått. Vilken djävla såpa säger han, och upprepar vad hon sagt i sin mikrofon så alla passagerare får ta del av det. Hon hoppar av vid nästa hållplats. En kvinna följer efter henne.
- Är det sant, säger hon, har du verkligen tänkt göra så.
- Glöm det säger Tove. Det var ett misstag.
- Nej men vänta, det är helt rätt, jag menar jag har gjort det.
Tove tvärstannar.
- Va?

Av Ann Ljungberg 30 jan 2002 13:24