Den gammalmodiga borgerligheten

De fyra borgerliga partiledarna pratar om att ge familjen friheten att välja. Ibland är det individen som ska bestämma, men alltsom oftast är det familjen som är i centrum.

Den präktiga familjen bär upp samhället, allt enligt det konservativa synsättet som är mer tongivande i högerpolitiken än vad en del vill medge. Bo Lundgren gick och åt på McDonalds med familjen på nyårsdagen. Om de ville äta någon annanstans hade de haft valfriheten att gå till Burger King. De borgerligas dröm verkar vara att kunna göra på samma sätt när det gäller vård, skola och omsorg.

Men Medelsvensson, om det finns någon sådan, är inte ett medelålders par med bil och villa, utan kanske snarare en ung ensamstående man eller kvinna med lägenhet och busskort. Den familj med gifta föräldrar som en gång fanns är snart borta. Likväl förespråkar de borgerliga ytterligare social nedrustning. De barn och de gamla som inte kan ta hand om sig själva får klara sig bäst de kan när det varken finns familj eller välfärdsstat att ta hand om dem.

Gudrun Schyman går så långt att hon säger "död åt familjen". Det låter drastiskt. Men det är inom familjer, som lever i avskildhet från andra människor, som kvinnoförtrycket och inskränktheten föds.

I USA finns det många mindre samhällen som omges av höga murar och patrullerande poliser dygnet runt. Bara de familjer som har råd att betala bor i fästningarna inom murarna. När föräldrarna intervjuades sade de att det var paradiset - om deras barn var ute för länge kom vakterna hem med dem. Gatorna var rena. Allting var prydligt. Familjerna slapp se uteliggare och annat patrask på andra sidan muren. Det var de värda efter allt hårt arbete.

Samma sak ser man i Sverige, även om skräckexemplen från USA ännu inte har kommit hit. I ett villaområde för de rikaste i Skåne fanns det ett tomt kommunalägt hus där man tänkte låta flyktingar bo. Flera av grannarna klagade omedelbart och förklarade att de hade jobbat hårt för att få bo i det området och ville inte ha problem. Fördomarna närs som mest när familjer lever i avskildhet från andra människor och bara umgås med grannar, fru och barn.

Nu är det självklart långt ifrån alla familjer som vill dra sig undan samhället på det sättet. Men likväl så skymtar redan nu konturerna av det framtida samhälle där familjen förväntas utgöra kärnan i samhället. Snart finns det kanske också här i Sverige ett antal fästningar för välbärgade familjer att välja emellan.

Det är också utan tvekan inom familjen som kvinnoförtrycket föds. Även om jag inte kan hålla med Gudrun Schyman när hon säger att svenska män har likheter med talibaner så är hon förmodligen den ende politiker som just nu vågar utmana.

Mot den borgerliga passiviteten ställer hon kraftfulla reformer. Mot alla dem som nöjer sig med orden "någonting måste göras" ställer hon konkreta förslag. I likhet med alla andra som kommer med konkreta förslag blir hon snabbt impopulär. Det är mer taktiskt att förespråka "feel good"-politik och säga att allting kommer att bli bra snart, bara vi väntar. Kvinnornas löner kommer i kapp om vi bara struntar i det och tittar på.

Familjesituationen och uppväxtmiljön spelar fortfarande en betydande roll för vilka levnadsförhållanden en individ får, enligt sociologernas undersökningar. Det finns förstås många som bryter mot trenden, vilket är upplyftande, men överlag så kan man inte bortse från att individens möjligheter ibland begränsas av omständigheter som den enskilde har svårt att påverka. Det mesta tyder på att det finns en starkt ökande klassidentitet i Sverige.

Den utan tvekan viktigaste förändringen som verkligen innebar frihet för alla kvinnor och män var utbyggnaden av daghemmen i välfärdsstaten. Såväl kvinnor som män var fria att förvärvsarbeta och välja det liv de själva önskade. När det finns skola, vård om omsorg för alla, då finns det frihet. Alla som lever i detta samhället, helt oberoende av vilken familj eller vilken miljö de hamnar i, ska ha samma möjligheter till bra levnadsförhållanden. Det ska inte krävas att man är Stålmannen eller Stålkvinnan. Det ska inte spela någon roll var man kommer ifrån.

Men så är det inte idag. Invandrare, ungdomar, ensamstående mödrar, kvinnor, lågutbildade och landsortsbor löper betydligt större risk att bli arbetslösa och har just nu sämst levnadsförhållanden. Man undrar förstås vad det beror på.

Det kan tänkas bero på en omfattande diskriminering. Det kan också vara så att familjesituationen och uppväxtmiljön, med alla de normer och värderingar som föds där, är den bakomliggande orsaken. Personligen tror jag att det är den gammalmodiga högborgerligheten med dess ideal som hemsöker samhället fortfarande.

Det finns en förhärskande bild av vilka sorts människor som kan vara en tillgång och vilka som bara innebär problem. Det är inte som hos talibanerna, men i grund och botten är fördomarna, ofta undermedvetna, påtagliga om vem som är stark och vem som är svag. Hur förklarar man annars att till exempel ensamstående mödrar som grupp har sämre levnadsförhållanden? Har alla ensamstående mödrar lägre kompetens? Nej, knappast.

Det är ofta som om ingenting har hänt under hela 1900-talet. Vill de borgerliga partiledarna att någonting ska hända? De verkar ibland snarare vilja återinföra gamla tiders beroendeförhållanden, avskaffa sociala rättigheter och backa utvecklingen ett par hundra år.

Av Henrik Hermansson 29 jan 2002 14:15