Nu gråter jag

Jag är en känslig kille. Har alltid varit. När jag tänker positivt tänker jag: "Fan, du har känslor Micke! Det är bra." Men det kommer stunder då ett negativt perspektiv tränger sig före och säger: "Mes! Du är en man! Var lite mer rationell för bövelen!"

Som vanligt ligger antagligen den dolda sanningen någonstans mittemellan. Saker och ting är aldrig svart eller vitt. Det kan vara "bra" att vara en snubbe där känslorna alltid bankar skiten ur förnuftet, och det kan vara "dåligt". Men det är så det är, och jag har accepterat det. Men trots detta faktum att jag är en vandrande hög av känslor så var det längesedan jag grät innan det som komma skall i denna text.

Visst dyker det upp klumpar i halsen både av vardagliga händelser som när till exempel mina barn gör eller säger något som värmer hjärtat. Eller av någon sorglig, tårdrypande Hollywood-produktion som jag egentligen genomskådat redan under förtexterna, men likt förbannat sitter man där med klumpen precis på de ställen som regissören vill. Men kommer det några tårar? Nej. Men nu.

Som ni kanske redan vet så genomgår jag just nu en behandling mot hepatit C som är påfrestande både psykiskt och fysiskt. De fysiska biverkningar jag märkt är influensasymtom, allergisk reaktion i form av klåda och trötthet. De psykiska är alltid svårare att sätta fingret på. Hur ska man veta om det är mediciner som gör att jag fräser till just då? Eller att den deppiga känslan som smyger in i systemet beror på mediciner och behandling? Kan ju lika gärna bero på något annat? Visst kan det? Men så här är det.

Sitter framför datorn och kontemplerar. Tänker:

"De är allt bra sjyssta på jobbet. Jag har precis börjat där och ändå säger de Känner du dig trött i eftermiddag så gå hem, jag kan ta dina lektioner. Eller: Säg bara till om du behöver vara ledig på måndag, så fixar vi vikarie. Och det där mejlet från Bosse: Behöver du grabbsnacka så vet du att jag finns. Jag är hemma ikväll. Och Annica! Min fru. Hon fixar och donar härhemma utan att klaga nu när jag är seg som en godisbil. Ser till att allting flyter. Hon är värd all beundran och kärlek som finns i min kropp."

Glider in på Sourze och kollar kommentarer. Kyreus, Lena V, Jung Abbou med flera skriver peppande kommentarer på mina artiklar om min behandling och jag blir uppriktigt rörd av omtanken och tänker: "De här människorna räknar jag som vänner, fast jag aldrig träffat dem i verkligheten, men de har läst vad jag skrivit och bemödat sig om att visa att de bryr sig. Om mig! Som de aldrig träffat. Internet är fantastiskt! Det finns hopp. Godhet existerar i allra högsta grad."

Funderar sedan på om jag ska skriva en ny del på mitt romanförsök "Ung, knockad och krockad", men väljer att avstå. Samtidigt som det är skönt att skriva den så river den upp gamla sår och just nu orkar jag inte det. "Oj, vad jag sitter och glider in i patetikens bubbla", säger jag till mig själv och tänker på Georg Rydberg för det gör jag alltid när jag hör ordet patetisk. Men jag tillåter mig själv att glida vidare.

Sätter på radion och det är Orup och "Vid min faders grav" och det är en av de få låtar jag verkligen tycker om med Orup. Skruvar upp ljudet och märker att nu jävlar är det en klump på gång. Låten, tankarna och tröttheten har tillsammans fixat fram den här klumpen. Och visst vattnas det i ögonen. Jag gör inget motstånd alls. Tänker att nu jävlar ska jag sitta här och gråta ett tag. Och de kommer. Tårarna. De rinner, jag hulkar och fan vad skönt det är! Minns ni primalterapin? Där man skulle skrika ut sina känslor för att nå rening. Jag tror på gråtets läkande kraft. Inte till överdrift. Men emellanåt. Låta nervknutar rinna ut och lösas upp i tårar. Jag borde gråta oftare. Inte som nu. I snitt en gång vartannat år. Det är för sällan. I alla fall för ett känsloknippe som jag.

Kan jag då tacka behandlingen för den här gråt-sessionen? Kanske. Men det var inget ledset gråt. Det var ett lyckligt gråt. Ett gråt över människors godhet och musikens förlösande kraft. Och de ska också ha tack! Och jag minns, jag har varit med om detta förut. Det är när man mår dåligt som man är som mest tacksam över livets gåvor. Att lida är fan att veta vad att leva är. Jag tror det. Jag VET inte, för egentligen vet jag ingenting. Absolut ingenting, men jag vet mycket.

Och jag vet att jag har gråtit, och jag vet att det inte var mesigt, och jag vet att det var skönt, och jag vet att det finns goda människor och jag vet att det finns de som bryr sig om mig. Familj, vänner, arbetskamrater, sourzare med flera. Och när man insett det kan man inte må dåligt, då kan man bara må ganska bra. och gråta en helande skvätt.

Av Mikael Vestlin 28 jan 2002 16:05