Deras hedersmord och vår jämlikhet

Efter det mycket uppmärksammade och djupt tragiska mordet på Fadime Sahindal har en bomb detonerat i det offentliga Sverige. Det var inte länge sedan samhällsdebatten plötsligt "upptäckte" kvinnoförtryck med kulturella förtecken bland invandrare. Nu har den förhoppningsvis slutligen ryckts ur sin långa dvala.

Integrationsminister Mona Sahlin fick rätteligen mycket beröm och uppmärksamhet när hon för en tid sedan var den förste svenska politiker som vågade ta upp invandrarkvinnors särskilt utsatta position. Och äntligen fick organisationer för invandrarkvinnor uppmärksamhet och stöd efter att länge ha skrikit sig hesa för en uppenbart dövörad och förvirrad svensk offentlighet som inte vågade nämna orden "kvinnoförtryck" och "invandrare" i samma mening av rädsla att framstå som rasistisk.

Plötsligt hade man lärt sig att man inte bara kan utan måste generalisera och våga tala om förtryckande kulturella mönster utan att säga att alla muslimska män är våldsverkande despoter. Man hade lärt sig att vi aldrig kan förstå och förklara det faktum att invandrarkvinnor utsätts för en viss typ av behandling utan att tänka i termer av kultur och tradition. För tänker vi oss att allt detta vore orsakat av individuella "störda" män finns det ingen förklaring till varför ett visst typ av förtryck drabbar invandrarkvinnor i mycket högre grad än svenska kvinnor.

I sin kommentar till mordet på Fadime menar nu Mona Sahlin att det svenska samhället misslyckats med att skydda unga invandrarkvinnor bland annat på grund av ängslan för den rasiststämpel jag nämnde ovan. Etablerad media har de senaste dagarna hakat på denna hållning. Analyser har skrivits. Intervjuer med manliga företrädare för invandrarorganisationer har gjorts innehållande en kritisk blick som förmodligen aldrig tidigare setts på svenska dagstidningssidor.

Helhetsbilden är klar: vi har i Sverige ett gemensamt ansvar för att ha blundat för en förtryckande struktur som drabbar invandrarkvinnor och vi måste nu, för Fadimes och alla andra unga invandrarkvinnors skull, verkligen våga tala om mer än individuella, "störda" män som vi trodde vi kunde komma tillrätta med genom vårt vanliga rättsväsende. Det är plötsligt inte längre kontroversiellt att hävda att det finns kulturella mönster och strukturer. Och att de drabbar enskilda kvinnor mycket, mycket hårt. Att de till och med kan döda.

Men så plötsligt har nu röster höjts för att resonemanget gått för långt. I en artikel på DN Debatt understår sig Gudrun Schyman nämligen att utifrån mordet på Fadime göra det oerhört provocerande uttalandet att förtrycket av invandrarkvinnor och svenska kvinnor har samma patriarkala grund. Och ett ramaskri har ljudit på såväl ledarsidor som inom vänsterpartiet självt. Nu hade debatten skenat iväg tyckte man, nu hade den där stolliga feminismen kommit och generat sig igen. Det är ju absurt att jämföra muslimska "hedersmord" med misshandel av svenska kvinnor!

Men är det verkligen det? Det Schyman skrev var att det givetvis fanns stora skillnader i hur förtrycket av kvinnor i exempelvis Afghanistan ser ut jämfört med hur det ser ut i Sverige, både vad det gäller omfattning och form. Men att en avgörande likhet visar sig med obönhörlig tydlighet: att kvinnor diskrimineras och förtrycks just på grund av att de är kvinnor. Samt att det omvända också gäller: män gynnas som grupp just på grund av att de är män.

Det Schymandebatten visar var att det uppenbarligen fortlöper friktionsfritt att tala om kulturella mönster så länge det är någon annans kultur det gäller. Hur muslimer är vet vi väl alla efter att ha matats med "nyanserade" bilder från Mellanöstern av svartmuskiga män i kaftan som rabblar korantexter på ett obehagligt automatiskt sätt medan kvinnorna står utanför i sina heltäckande chador eller burkha. Men dra för guds skull inte in vårt vackra blågula Sverige i den där sörjan! Här är vi minsann öppensinnade och jämställda och har samkönad bastu och äter till och med kebab. Okej att svenska kvinnor i vårt land diskrimineras på arbetsmarknaden, utsätts för misshandel och våldtäkt, kallas "hora" och "fitta" i svenska högstadiekorridorer och svälter sig själva i linje med ouppnåeliga skönhetsideal som tapetserar varje ledig yta av det offentliga rummet. Men det är ju inte svensk kultur! Det är. det är. ja, i alla fall något annat. Invandrare styrs av kultur. Svenskar styrs av. sig själva.

Som vanligt är det ytterst bekvämt att smeka sitt eget moraliska alibi medhårs och istället peka utåt - mot något annat, någon annan. Men ytterst, ytterst svårt att vända det där fingret inåt, att titta upp och se det peka mot sig själv. Mig själv. Och se att jag är delaktig i ett kulturellt mönster som särskiljer, diskriminerar och ytterst utplånar människor på grund av deras kön. Förmodligen är denna svårighet anledningen till att vi nu ser dagstidningsartiklar som frågar muslimska män hur de egentligen ser på kvinnor och "hedersmord" medan samma tidningssidor ekar generande tomma på texter där svenska män tillfrågas om hur de ser på det faktum att närmare hälften av alla svenska kvinnor någon gång i sitt liv utsätts för psykiska och fysiska hot och övergrepp. Eller hur de ser på eller förklarar det faktum att en majoritet av de kvinnor som blir våldtagna blir det av sina egna pojkvänner, äkta män eller manliga vänner.

Förtryck av kvinnor tycks alltid vara någon annans problem, något som rör muslimska män eller möjligen några enskilda störda svenskar. Problemet förefaller kunna ligga hos vem som helst. Bara inte hos mig. Det får bara inte ligga hos mig.

Av Jan Bergström 28 jan 2002 10:20