Jag gråter för Fadimes pappa

För att bespara mig själv åttio procent av "e du helt j-a dum i huvet"-kommentarerna så vill jag säga att jag, självklart, inte försvarar någon som tar livet av någon annan. Ett sådant brott är fruktansvärt och helt oacceptabelt och, när det som i detta fallet dessutom är överlagt och planerat, bör leda till livstids fängelse. Det finns inga ursäkter, det finns knappt förlåtelse men det finns alldeles säkert förklaringar.

Människor som tar livet av varandra är inget ovanligt. Folk dör som flugor varje sekund, varje minut, varje dag världen över till följd av brott som är ohyggliga. Vi läser i tidningarna, ser på nyheterna men vi bryr oss egentligen inte. Det ska mycket till innan våra avtrubbade hjärnor och förhärdade själar reagerar. Vi har ju hört och sett det mesta, inget är nytt och efter 11 september 2001 finns det väl egentligen inget som kan bli värre?

Terrorattacken mot WTC fick mig direkt att tänka på min familj, när fasansfulla saker händer är det ju ändå det som är viktigast. Givetvis min man, men även mina föräldrar och alldeles särkilt mina barn. Mina barn som är viktigast i mitt liv, som betyder mest för mig, som jag skulle ge mitt eget liv för om det behövdes.

När jag läser om mordet på Fadime är det det första jag tänker på. Har han, Fadimes pappa, någonsin varit beredd att ge sitt liv för sina barn? Om så är fallet, när ändras det och VAD får honom att ändra sig? Djupt rotade traditioner och någon slags extrem rädsla för kvinnlig frigörelse och skräck för att förlora kontrollen över Familjen. Säkert en kombination av alltihop men framförallt ett hårt, hårt tryck från det samhälle och den kultur som han lever i och respekterar.

Bilden som ges av honom i media är bilden av en förlorare. En förlorare på mer än ett sätt. Till skillnad från Fadime har han långt ifrån hittat sin plats i det svenska samhället, trots att han bott här i mer än tjugo år behärskar han inte språket. Han har misslyckats med att uppfostra sin dotter och det är illa nog att behöva erkänna det för sina närmaste men i hans fall så visste hela Sverige det eftersom Fadime var stark, begåvad och vågade stå upp mot sin far och sin familj och den del av deras kultur som hon inte kunde acceptera.

Hans anledning att leva, hans drivkraft blev att återta makten över sin dotter. Att få henne att börja leva som han ansåg att hon skulle. När hon vägrade så återstod bara en sak, att ta hennes liv.

Men även om han ansåg att familjens heder var viktigare än familjen själv så måste han någon gång, under alla dessa år, allt detta hat, ha önskat att någon hade stoppat honom. Tvingat honom att sluta, tvingat honom att foga sig efter lagen i det landet som han lever i. Tvingat honom att acceptera att i det här landet kan man inte bestämma att någon ska gifta sig mot sin vilja eller låta bli att utbilda sig bara för att det alltid har varit så i den kulturen man kommer ifrån.

För oavsett samhälle, religion och kultur så tror jag att han många gånger bara skulle vilja ha varit Fadimes pappa.

Av Kajsa Kallio 25 jan 2002 09:39