Bortskämda 70-talister

Jag kan le mot främmande barn på tunnelbanan. Ibland möter jag deras föräldrars blick och blinkar i samförstånd, eller vi utväxlar några initierade kommentarer om det här med ettochetthalvtårs-stadiet. Sedan går vi av och ses kanske aldrig igen.

Som relativt nybliven mamma kan jag fortfarande känna, när jag rör mig på stan utan mitt barn, att jag inte ser ut som en mamma. Men hur ser mammor ut, förutom de som är iklädda träningsoverall och har flottigt hår?, vilket stör mig!
Ty jag beundrar mammor. Jag har funderat på att börja tillverka skyltar med texten "Mamma tamejfan", i olika mönster och storlekar, men idén har fått klent gensvar.
Det oroar mig att inte fler av oss vill signalera denna framgång, tillgång och ynnest som det faktiskt är att vara mamma. I rådande debatt fokuseras det på problemen, inskränkandet i ens frihet, den orättvisa fördelningen av barn- och hemansvar gentemot männen. Och plötsligt tar man sina barn för givet! De finns där och de äter min tid, min uppmärksamhet och kärlek. Och på dagis får de bara vara åtta timmar om dagen, om de är friska. Hur bortskämd och egocentrisk får en 70-talist egentligen bli? Jag undrar i mitt stilla sinne hur det ska gå för de par som planerar att skaffa barn, som redan grälar om sina ofödda barn och hur dessa ska få plats i deras redan så överstinna tillvaro. Detta är par som inte har fattat att det aldrig blir lägligt att skaffa barn. Och det beror inte på att barn måste leva i en kokong av total närvaro och uppmärksamhet, utan det beror på att dessa människor inte har ställt sig frågorna: Vad är meningen med mitt liv? Varför vill jag ha barn?

Alltså, när jag hamnar i samma tunnelbanevagn som en mamma med sin klumpiga barnvagn med nallar på, och det är trångt och barnet gnäller, och alla tränger sig, och mamman står där vid sin vagn, då vill jag inte att hon ska kasta en blick på mig och tänka: "Hon där vet inte, hon förstår inte, hon har ingen aning om hur det är." För det har jag ju. Jag har någonting ytterst väsentligt gemensamt med denna kvinna, som är mig vilt främmande men ändå så välbekant. Må hon bo i Trångsund, vara invandrad från Etiopien, dataprogrammerare, direktör, ekvilibristisk kock eller whatever. Denna gemenskap ser jag som en enorm erfarenhet, retutav en tillgång i själva min personlighet. Jag har helt enkelt blivit en bättre människa sedan jag fick barn. Och jag skär gladeligen ner på min arbetstid och stuvar om i min fritid under den korta period i livet som det behövs för att jag och mitt barn ska må bra!

Det är min fasta övertygelse att vi yrkesarbetande kvinnor, mammor, styvmammor, älskarinnor, döttrar och väninnor måste sluta måla upp ouppnåeliga jämlikhetsideal som dömer ut oss själva som misslyckade och otillräckliga kvinnor, mammor, styvmammor, älskarinnor, döttrar och väninnor. Istället måste vi börja beundra och älska oss själva och varandra för det vi är och det vi gör, se hur långt vi har kommit, och inse att det inte är livsfarligt att stanna upp en liten stund och småprata med mamman i tunnelbanevagnen.

Av sofia lindström 25 jan 2002 13:56