Om smala, om vackra och om Sourze

Ja, jag gjorde en parodi på AMN:s artikel "anti-HM aktivister ger mig komplex". Jag tyckte att AMN:s artikel, trots att den var välskriven som vanligt, var ganska innehållslös eller i alla fall ologisk och motsägelsefull. Samtidigt hyllades den i kommentarerna för sin insiktsfullhet och sina fantastiska nya perspektiv.

Vad har då AMN för budskap med sin artikel? Jag kan nu se tre varianter;
1. Det är synd om mig för att jag är för smal och folk är otrevliga mot mig.
2. Man är inte nödvändigtvis lycklig för att man är smal
3. Anti-HM-aktivisterna bör upphöra med sin aktivism mot extrema smalhetsideal för de får människor som är smala av naturen att må dåligt.

Nr 1, att i första hand få läsare att tycka synd om sig själva, övervägde jag inte för en sekund att det var skribentens syfte. Uppenbarligen uppfattade en del andra läsare artikeln så eftersom de envisas med att min parodi är en elakhet mot AMN som person. Sourze är väl ingen psykoterapisite? Jag är möjligen "elak" mot AMN:s artikel.

Nr 2 är en urgammal sanning och inte ett dugg nyskapande och kreativt. Man blir inte nödvändigtvis lycklig av att vara smal, vacker, rik eller att uppfylla något annat av de rådande samhällsidealen. Man blir inte nödvändigtvis olycklig av det heller.

Nr 3 däremot siktade jag in mig på som det nyskapande budskapet i artikeln.

Mot det budskapet har jag kraftiga invändningar! Den stora majoriteten kvinnor som mår dåligt på grund av sin kroppskonstitution gör det för att de inte kan leva upp till de extrema smalhetsidealen. Att få en förändring till stånd kräver olika typer av aktivister, varav HM-aktivisterna har sin roll att fylla. Ingen kämpar mot att det inte ska få finnas vissa människor som är smala, likväl som vissa som är tjocka utan det är just mångfalden man vill uppnå. Den som absolut inte existerar bland idealen. Att AMN sedan säger sig vilja uppnå mångfald - men ändå vill lägga skuld för att hon själv mår dåligt på de som kämpar för att vi ska komma dit tyckte jag var ett fett bevis på självmotsägelse och inkonsekvens.

Lever man upp till något av de rådande idealen vad gäller att vara smal, vacker eller begåvad och får skit för detta så har man en möjlighet att välja hur man uppfattar den. Man kan alltid intala sig själv att det enbart handlar om avundsjuka. Är man däremot tjock, ful eller korkad och får skit för det är det väldigt svårt att intala sig att någon är avundsjuk.

I min parodi på AMN:s artikel ville jag lyfta fram inkonsekvensen i resonemanget samt att det finns en möjlighet att välja hur man tolkar vad andra säger, så länge man tillhör ett ideal.

Ledsen om jag lurat er men jag är inte exceptionellt snygg och har inte uppnått de angivna studieresultaten. Det enda sanna i hela storyn är grabbcitaten. Han som sa att jag var snygg var kraftigt berusad.

Nu kom det riktigt intressanta! Visst - några blev riktigt arga och några garvade glatt. Själv tycker jag parodin är hur kul som helst - men jag har kanske konstig humor.
Trots att jag överdrev groteskt jag menar vad är det för människa som beskriver sig själv som rådjursögd med persikohy blev jag av många tagen på allvar. Sorterar vi bort de ironiska och de som bara kommenterade grabbkommentarerna såsom imbecilla har vi ändå ungefär 40 procent kvar som är beredda att ha sympatier för en kvinna som är för vacker och för smart.

Det tycker jag är otroligt märkligt! Lite som att tycka synd om Jennifer Aniston och Brad Pitt för att de hinner träffas så sällan.

Är det en ny trend att man orkar tycka synd om de för smala, för smarta, för framgångsrika och för vackra men inte bry sig om de feta och dumma? Deras tragik är ointressant för de räknas inte. Diskuterar man hellre Aniston och Pitts "problem" än att lyssna på en nyligen frånskild trebarnsmorsa som är otroligt deppad när man sitter i väntrummet hos tandläkaren?

Hade jag och AMN fått lika mycket sympatier om vi varit extremt feta, ovanligt fula och exceptionellt korkade?

Frossar man kanske lite i att de "ideala" minsann inte är lyckliga de heller så att det bara är en sorts skadeglädje dold under sympatier?

Slående är också att flera som tycker synd om AMN för att hon bland annat fått höra att hon inte skulle överleva länge på en öde ö, inte tvekar en sekund att kalla mig för "jävligt puckad", "svinelak" med mera.

Då undrar jag; är inte vi korkade och elaka värda lite sympatier? Jag har inte valt att bli född så här dum och med konstig humor.

Av Anna Linusson 24 jan 2002 09:37