Sexet torkar ut humorprogrammen

Miljoner söker sig till TV:n för att se Emmas tuttar
och de sista intrigerna. Få ställer sig fråga varför. En överväldigande del av svenskarna tittar på någon komediserie på TV. Ingen skrattar. Ingen frågar sig varför.

Det här med Sex och Humor. Är rätt trevliga saker. Men är det trevligt att blanda dom? Sex har sedan länge breddat ut sig utöver de kommersiella normerna. Under de senaste fyra åren så har Kanal 5 firat stora framgångar med ett gediget plagierande av Sky One och deras fokus på låga drifter. Under det nya året så verkar det ofrånkomligt som om TV4 tänker hänga på. Deras nya knullserie kommer dra tittare och det är nog ingen slump att Frivolt bytte den tama titeln till BITCH.

Tidigare har såpor och serier beskrivit förhållanden och familjer men det är knappast en korrekt beskrivning av den tillvaro som råder eller den tillvaro programmakarna kommer ifrån. Därför är det nu singellivet som skall beskrivas med antingen en upplättande travesti eller med hjälp av en renodlad Slitzpropaganda.

Men varför allt detta snusk? Det behövs en medial infallsvinkel som tar oss bort i från de stela och av Luthermoralförgiftade svartvita stelknullen från 50-talsfilmer och något som kan ge oss en avspänd reaktion. Det behövs alternativ till den dagliga PVC-handgemängen som skildras på porrkanalerna.

Men just i porren återfinns ett annan vinkel av detta fenomen: När pornografin växte sig bredare och grövre kunde ett fenomen inom den vanliga filmvärlden noteras. När det tidigare hette "jag skall döda dig". Så började man i filmerna att säga "jag skall knulla dig". I en del filmer fullbordades våldtäkten. Stickprov: Pulp Fiction. Sex och våld har alltså vävts ihop och på ett liknande sätt invaderar nu sex humorn!

Här finns dock en skillnad. I takt med att "kuk-och-fittahumorn" fick fotfäste så har humorprogrammen torkat ur ordentligt. Denna uttorkning och sexinvasion beror vi som är yngre och som matats med fler och fler kanaler och fler och fler program med pålagda skrattsalvor så du vet när du skall skratta sedan barnsben är mätta och behöver mer. Samtidigt som vi i den nya fria världen lägger mycket kraft på att bejaka våra låga drifter.

Ett bra sätt att bestyrka denna urholkning och degeneration är att lyssna eller titta på Kjell och Bobbo från Pippirull. Det finns egentligen ingen poäng i deras berättande. De ler nästan aldrig. Istället byggs allt upp
på reprimander, hämnd, tillsägelser och tarvligheter.
Det hela bygger på hur dom säger det. Inte vad. Nollpoängshumor.

Vad som är kontentan av detta är att vi som vuxna 70- och 80-talister och föräldrar är ett bra exempel på "infinite infants".

Vi agerar själva ut barnsliga mönster på daglig basis. När vi beundrar/irriterar oss på såpaskådisar i burken så inte bara ignorerar vi barnen och deras barndom utan vi visar även vad som är intressant och okej. Med det har vi inte bara vidarebefordrat detta problem på de våra. Vi har gjort det värre!

Vad vi i de liberaliserade TV-utbudets mediokrati har gjort är att svalt allt som kommer utan att ta oss en funderar på hur det påverkar oss eller rättare sagt hur allt bildskärmskultur och krav på underhållning påverkat oss tidigare. För i den i väst så vedertagna mentaliteten på att "det måste hända något", "vi måste ha kul" så återfinner jag bara en rastlösthet och en obekvämhet med sig själva.

Såpor i sig är inte farligt. Alla har ett val, lyder floskeln, men barnen har inte det.

Bejakar vi barndomen och urskiljer den från vuxenvärlden på ett vuxet sätt så förblir barnen barn och de förblir vuxna som vuxna. Det ena bildar fundament åt det andra.

Dit vi är på väg i dag har egentligen ingenting att göra med den i väst så prisade "utvecklingen". Snarare tvärtom:
TV och Internet har gjort all information tillgänglig för alla. Allt exponeras: sex, sjukdomar, död och våld.
Så var det på medeltiden också. Barn var då en form av minivuxna och man ansåg inte att man behövde särskilt skydda dem från sådant. I dag har barn samma sjukdomar som vuxna, de röker, har samma kläder och äter samma mat. Förr i tiden hade vuxna varken sneakers eller åt junkfood.

Barndomen bör bejakas. Inte bara för barnen skull - för vilken vuxen vill egentligen ha cyniska åttaåringar runtomkring sig vars enda nöje är att busringa Dr Alban? Vuxenheten bör bejakas också för då blir faktiskt humorn i sig bättre. Skall humor för vuxna nötas ut av Seinfeld eller Friends? Karaktärerna där är åtminstone kring trettio, men de agerar som trettonåringar. Det speglar att det är problem på den nivån som intresserar publiken.

Men så här behöver det inte vara...

För lika lite som jag tror det är bra för Alfons att se Cindy Lee få sin ändtarmsöppning havererad av en jättekuk
lika lite tror jag det är bra för Lisa att lära sig bevittna hur snipighet, rygghuggeri, svek, förräderi, alkholism och mytomani befodras till livsprinciper i såpor och dokusåpor. Det finns en bredare dimension än porrens inverkan på unga killar. Det är med sådana breddgrader vi bör debattera.

Om världen blir som den är för TV:n visar det den visar eller om TV:n skildrar verkligheten korrekt samtidigt som den ger det folket vill ha kan vi debattera.

Men att barn gör som vi gör och inte som vi säger ser jag glasklart.

***************
Källförteckning:

Professor Neal Postman:
Amusing Ourselves to Death/ ISBN: 0140094385
The Disappearance of Childhood/ ISBN: 0679751661

Av Stefan Holmqvist - SHQ 23 jan 2002 13:19