Det "ofattbara" som hänt i Uppsala

Här i trakten bor en medelålders, vanlig svensk man som för några månader sedan hotade att mörda sin fru. Ingen vet hur allvarligt menat hotet var. Det vet ingen förrän någonting händer. Hans fru hade visst hittat ett nytt sällskap och förmodligen var det skilsmässan som låg bakom.

Varför betedde sig mannen som han gjorde? Var mordhot vanligt i hans kultur? Kände han sig vanhedrad? Är smålänningar mer benägna att begå mord än andra?

Ryktena spred sig snabbt mellan hushållen och någon pekades snart ut i skvallret kring kaffeborden. Plötsligt visste hela samhället vem det var. De sade att han länge hade haft problem med ekonomin, alkoholen och så vidare. Schablonbilden av en farlig, kriminell människa målades upp på nolltid. Slösaktiga människor med "laster" går det alltid utför med. Jag undrar om han har kunnat visa sig ute efter det. Eller om någon annan har visat sig med honom.

Hans beteende var "ofattbart". Det är bekvämt att betrakta det hela som något så ondskefullt att det överhuvudtaget inte går att begripa.

För inte så länge sedan var det någon som under lång tid misshandlade sin fru i det lilla samhälle jag bor i. Inga rykten spreds, så det hela passerade ganska fort med en liten notis i tidningen. De flesta betraktade det hela som en tillfällig sjukdom i det annars friska samhället.

Anser de det hela vara "sjukt" så känns det som de har tagit sitt ansvar. De har stått upp för det goda, tillsammans. De pratar ut och säger saker bakom människors rygg vid kaffebordet, rensar luften, tar bort den dåliga smaken i munnen. De kanske pratar om granndottern som verkar ha blivit lite lössläppt. "Tar de inte hand om sina barn? Det är ofattbart. Det måste vara konstiga föräldrar" och underförstått "Min dotter är inte sådan". Inget ont händer i deras egna hem, där är allt som i en saga. En del föräldrar finner sig i alla rykten, andra försöker hindra dem till varje pris.

Ryktena sprider sig fort, både i små och stora samhällen. Och kanske speciellt i de små samhällena som växer inuti de stora. Plötsligt är någon satan själv för hela samhället. Och hela samhället är satan själv för någon. "Den ena sidan" mot "den andra sidan". Jag undrar om inte många innerst inne skulle dra en lättnadens suck om mannen som mordhotade sin fru bara flyttade. Om problemet som plågade samhället bara försvann.

Efter det som hände med Fadime i Uppsala talas det om att myndigheterna borde ha ingripit tidigare. Skulle de ha gjort det här också? Ska socialkontoret gripa in så fort de hör talas om att någon har problem med ekonomin, alkoholen, och så vidare? När någon är kurd? Ska myndigheterna ta hand om alla som visar vissa sjukdomssymptom? Hur vet de vem som kan bli farlig för andra och mordhota eller mörda? Frågorna är ju många.

Ibland har det känts som om jag av olika anledningar varit den tillfälliga sjukdomen i det annars så friska samhället här. Det har känts som om jag varit samtalsämnet vid kaffeborden och föremål för tysta blickar. I sådana lägen har jag ofta drömt om den stora revanschen, när jag ska visa dem vem som är bäst.

Men jag har ju till skillnad från andra aldrig blivit lämnad ensam kvar. Familjen och vännerna har ju alltid varit på min sida, även om de ibland haft avvikande åsikter om vad som är bäst för mig. Som många andra undrar även jag hur det ska gå när jag någon gång presenterar en fästmö för dem. Kommer de inte överens, så hoppas jag att jag följer hjärtat. Det kanske blir en oförglömlig Romeo och Julia-historia. Evig kärlek, inga skilsmässor med mordhot, problem med ekonomin, alkoholism och så vidare som följd. Barnen kommer att må väl. Om de far illa kommer kärleken till dem inte att driva mig till vansinne, som den gör för pappan i Selma Lagerlöfs "Kejsarn av Portugallien".

En muslimsk vän till mig skulle bli bortgift, men släkten ändrade uppfattning när de, efter flera ångestfyllda år av väntan för henne, kanske träffat fler svenskar och märkte att allt inte var som det först kunde verka. I Sverige var giftermål med rent ekonomisk bakgrund vanliga för inte alls länge sedan. Föräldrarna bestämde, säkert väl menat med den tidens värderingar, vem deras barn skulle gifta sig med. Sade barnen emot blev de förbannade. Skilsmässor sågs inte med blida ögon. Nu lever många enligt andra ideal, men inte alla.

Människor förändras långsamt - hur hopplöst det än kan verka i början - om andra slutar leva i en saga där inget ont händer och går ut och frågar vad som egentligen händer istället för att skvallra vid kaffebordet.

Av Henrik Hermansson 23 jan 2002 10:06