Sluta hjärntvätta mig!

Jag vill så himla mycket. Jag vill förändra världen. Jag är så trött på all skit som finns, och att alla blir så påverkade av den. Jag påverkas motvilligt jag också, för det finns inte mycket man kan göra. Jag kan inte hjälpa att jag är född i den här tiden. Jag är en slav liksom alla andra under alla intryck och impulser som spammar oss lättpåverkade varelser jämt och ständigt. Men jag vill värja mig emot dem!

Det är inte lätt att sålla informationen som massutskickas till oss varje dag. Det är inte lätt att remain sane, så att säga. Jag blir snart galen i alla fall.

Jag känner mig hjärntvättad av vår tids alla påhittade fomler om hur man ska leva och hur man ska vara. Ni vet precis vad jag menar. Detta är egentligen bara ett rop i mängden. Ni har hört det förut.

Det är svårt att känna sig speciell i den här kalla världen. Det är svårt att älska sig själv när alla budskap man får säger att man är oduglig eller otillräcklig. För det finns alltid något att förbättra. Alltid något att förändra.

Det gäller att ha en stark tro på sig själv. Men sånt är inte gratis. Man förlorar i längden på att fuska och skaffa sig ett falskt självförtroende som hämtar näring i någonting som inte är bestående. Bli för guds skull inte beroende av ha någon annan människa att älska dig. Älska dig själv förbehållslöst först. Bli inte beroende av ditt utseende för att duga, ha en stark inre tro på dig själv som är oberoende av yttre faktorer istället. Var stark!

Det är många dubbla budskap man får. Var stark. Älska dig själv men tro för guds skull inte att du duger utan noppade ögonbryn, herregud! Klä dig snyggt för fan. Var en spektakulär älskarinna och en stolt singel. Var rak i ryggen. Visa inte tuttarna, men ha gärna urringat.

Svagare människor utsätts på ett brutalt sätt eftersom de har svårare att värja sig mot uppmaningarna runtomkring. Jag har sett det själv.

Det är som att man måste vara snygg för att tillåtas trivas med dig själv. Jag tänker inte gå till angrepp mot något särkilt i samhället, utan talar bara om hur jag upplever det i allmänhet. Sen vad det beror på, det är ett kapitel för sig. Jag är ingen att döma något jag inte har fakta på.
Så hur ska man tackla detta? Ska man vara realist eller ska man vara revolutionär?

Jag ser kluvna människor överallt. Alla känner det, många plågas i tystnad och får ångest när grytan bubblar över, när man inte kan ta in fler intryck, när man till slut känner sig otillräcklig. En alldeles sund reaktion för övrigt! Ångest och smärta bra, för de är säkra tecken på att det är någonting som inte står rätt till!

Det bekvämaste alternativet är naturligtvis att acceptera världen så som den ser ut. Tugga och svälj. Tänka att livet är för kort för att vara missnöjd. Att lära sig reglerna och rätta sig blint efter dem. Ifrågasätt inte. Var realistisk. Men de argumenten håller inte för mig. Jag blir tvungen att offra en alldeles för stor del av mig själv för att passa in på det sättet.

På något sätt känns det som om det är alldeles för svårt att bara svälja skiten man matas med, när förnuftet skriker av ren protest inuti. Jag är här för att ifrågasätta. Jag ställer inte upp på de villkor som finns.

Det stör mig även att jag är så maktlös. Jag ser allting och hör allting, jag vet så väl vad problemet är, men jag vet inte vad jag ska göra för jag är så maktlös! En liten människa mot världen känns det som. Ju mer jag stretar emot, desto mer utskuffad blir jag. Jävla flockdjur människorna ska vara då. Finns det inga som kan tänka själva längre?

Sen skolåldern så har jag lärt mig att det lönar sig att vara som alla andra. För i skolan så odlas grupptrycket. Vi är inte dumma. Vi lär oss snabbt vilka regler det är som gäller och håller oss blint efter dom. Oftast utan att ifrågasätta. Det är bara dom modiga som ifrågasätter.
Beundransvärda är de människor som rakryggat kan gå emot ett inlärt mönster, en trend, en allmän vilja, alldeles själva. Människor som kan säga emot, ställa sig upp, och stå för vad de tycker och tänker. Jag ser mest människor som en osäker fårskock som springer för att alla andra springer.

Vart är vi på väg egentligen?

Jag kommer fortsätta att ifrågasätta världen tills den blir så som jag vill ha den.

Av Anna Hahne 22 jan 2002 15:25