Jag gasar för lite!

Gixxern bluddrar igång lite tveksamt, men ett par försiktiga gasande och hon går rent. Jag stänger skinnstället, trycker in öronpropparna, drar på mig hjälmen och tar på mig mina favorithandskar. Kolfiberförstärkningarna trycker skönt över handryggen och med ett par solglasögon på plats så är allt klart.

Upp på Suckan, släpp choken nu när tempmätaren börjat ge utslag och iväg. Ut genom bandepån spretar man lite med ben och armar, sicksackar lite för att känna så allt är ok och ut förbi den sista funktionären som kontrollerar att klisterlappen som bekräftar betalning sitter på sin plats på kåpglaset. Ner med visiret, en kik över axeln och sen bär det iväg.

Drar inte så långt på växlarna nu i början utan är nog inte långt över hundra när det väl är dags att bromsa. Både jag, däcken och motorn behöver komma upp i temperatur så de första två varven växlar jag långt innan rödmarkeringen och bromsar en bra stund innan det börjar bli intressant. Hänger ut lite försiktigt och känner mig för.

Som alltid känns bromsarna tama och däcken kunde lika gärna ha varit tomma på luft under uppvärmningen. Kalla slicks beter sig som dåliga, plattslitna och snedslitna landsvägssulor av sämre snitt. Det spårar och studsar vilket tillsammans med att jag är lite dammig innebär att det första varvet på det första passet alltid är vingligt och lyssnande för man inbillar sig alltid att något är fel. Efter ett par varv med sakta ökande tempo så börjar däcken bita och det är dags att börja ta i.

Nu börjar puckarna skrapa asfalt på allvar och jag växlar aldrig innan rött. Pulsen är där den ska vara och nu är det "full patte" som gäller. Passerar starten och slänger en blick på hastighetsmätarn för att kontrollera hur Depåkurvan tagits. Knappt tvåhundra - Perfekt, bättre än så här jag aldrig klarat hittills.

Har cirka 230 när det väl är dags att dra i hejdarn för allt vad jag är värd och bakhjulet blir så lätt att det studsande småsladdar över alla gupp som naturligtvis är mitt i det bästa spåret. Ner på 3:an och hittar för en gångs skull ingången till Trösen perfekt. Cykeln skenar skrikande ut ur böjen och när jag väl dragit en bit på 4:an går det för fort för att jag ska klara av Esset med lite tryck. Som vanligt blir det fisåkande med knät i backen för att hålla mig på asfalten hela vägen igenom.

Accar fullt genom växlarna och hinner en bra bit på fyran innan det är dags att bromsa in i Mongoböjen som den inofficiellt blivit döpt av någon förare med samma smak som mig. Precis när jag bromsar som allra hårdast passerar jag asfaltsskarven som är precis lagom knicksig för att skicka upp bakhjulet i luften. När det väl landar igen kastar jag mig in i böjen med hyfsad fart vilket gör att höger fotpinne skrapar i ordentligt innan rullen återigen hålls stumt och man siktar mot nästa böj.

Kommer ikapp en annan förare precis innan hårnålen och lägger mig i läge i ingången för att ta honom på det vida spåret. Tvekar lite när framförvarande är lite diffus med sitt spårval, det är ju faktiskt bara träning, men får min lucka och kastar mig förbi med ett nöjt fles innanför visiret. Kastar ner cykeln i nästa kuva och får hålla åt mig knät för att inte damma i curbsen. Det gör ont serru!

Nu är sanningens minut kommen! Depåkurvan består egentligen av tre olika högerknicksar som med ett snyggt spårval ska göras till en lång kurva.Fanimej inte det lättaste och jag börjar alltid flåsa i hjälmen av ren stresskänning på det här stället. Går det fort kan man inte missa alltför mycket om man vill undvika korttidsparkering i leca-kulorna. Lyckas halvhyfsat och lägger mig platt på tanken för att återigen passera startlinjen i knappa tvåhundra blås...

En kvart senare står jag vid vanen och försöker få av mig det genomsvettiga skinnstället när kompisen kommer bort med tidtagaruret och blocket. "-1,18 som bäst! Om du inte gasar mer och bromsar mindre är det ingen idé att anmäla dig till tävlingen i juni. Två-tre sekunder MÅSTE bort!"

Jag vet, men så roligt som det här är har jag inget emot att träna mer...

Av Krister Hallberg 20 jan 2002 12:27