Det var två tomater...

Det var två tomater som gick på en väg. Så blev den ena överkörd. Då sa den andra : Kom nu ketchup, så går vi!

Det finns knappt ett enda barn i Sverige som inte har hört den. Jag minns själv hur jag skrattade så att jag ramlade av en rutchkana första gången min pappa berättade för mig om tomaterna. Som små hittade vi på egna versioner - om två potatisar som gick över en väg och den ena blev potatismos, två morötter som gick över en väg och blev morotsmos, och min alldeles egna personliga favorit: Två Bellman som gick över en väg och den ena blev en kroppkaka.

Jag har i hela mitt liv betraktat historien om de två tomaterna som en av Sveriges mest geniala. En tomat blir ketchup - det är så logiskt, så enkelt. Trots att jag blivit äldre och inte längre skrattar åt mosade tomater är den fortfarande charmig på sitt eget sätt, just för att den faktiskt inte har någon poäng.

Fram tills idag. Någonting hände som fick mig att förlora min kärlek till tomathistorien för alltid. Jag försökte berätta historien på engelska: Two tomatoes were crossing the street. One was run over by a car. The other one said: "come on, catch up!"

Catch up - Ketchup. Min älskade tomathistoria är en simpel ordlek. En patetisk enkel ordlek som blev fel översatt till svenska. Det är inte roligt alls.

Efter sjutton år i livet, varav tre i USA och ett och ett halvt i engelskspråkig skola, har jag först nu förstått själva poängen med tomathistorien. Är jag ensam om detta? Är jag helt otroligt osedvanligt trög?

I vilket fall som helst var den roligare när den bara handlade om ketchup.

Av Anna Maria Nilsson 18 jan 2002 09:31