Buckle up, för det är nu det börjar

Två gånger har jag fått förfrågan från en tidning att vara gästtyckare. Två gånger har jag försökt. Och två gånger har jag misslyckats. Jag börjar misstänka att det inte är en slump att ettårsdagen för min debut på Sourze, min debut som författarwannabee, är i faggorna. This is it helt enkelt, det var kul så länge det varade men nu är det slut.

Jag är inte intresserad av att höra hur många, betydligt mer begåvade, författare som blivit refuserade tjugo gånger. Nu är det mig vi pratar om, och två gånger är en för mycket. Jag blundar och drömmer mig tillbaka.

Allt var bättre förr. Och lättare. För ett år sedan till exempel.

Man fick ett mail om en ny sajt där idén var att alla mot en liten summa pengar skulle bli publicerade, tittade sig omkring på skrivbordet, fick syn på boken Bridget Jones dagbok, tryckte igång Word och skrev ett par fyndiga stycken om den usla kvinnosyn som denna och liknande böcker innehåller, skojade till titeln lite och skickade in. Texten hamnade på Hetast-platsen!, blev illustrerad!! och man fick ett mejl av kvinnan, myten och Chefredaktören, självaste Belinda Olsson!!! och tre månader senare är rubriken Bridget Jones diarré en av de som pryder omslaget till Sourze.1.

Och sen finns det folk som säger att det är svårt att skriva. Bah!

Utan att inte riktigt fatta det själv hade jag gått ut stenhårt och nu bara ökade jag. Min förmåga att formulera mig så att det roade andra och det faktum att jag precis kommit ut som feminist visade sig vara en sällsynt lyckad kombination. Jag missade inte en chans att skriva om det mesta ur en feministisk synvinkel och artikeln om A-teens på Cafés omslag fick tillsammans med bland andra Johan Lomans text så mycket uppmärksamhet att vi blev citerade i Expressen. Aftonbladets Hälsa-bilaga fick sin släng av sleven, så ock Lasse Anrell och Susanna Popova. Jag dissade folk left and right, men blev väldigt sällan påhoppad själv. Vill dock inte forska i om folk verkligen ÄR rädda för mig eller om mitt skrivande är så mainstream och okontroversiellt att ingen höjer på ögonbrynen än mindre bryr sig om att höja rösten.

Peppad av mestadels positiva kommentarer skrev jag för allt vad min Toshiba höll. Jag debatterad och kommenterade, mycket handlade om utseendefixering och bantningshysterin vilket ledde till mina tjugotre minutes of fame. Yours truly lystrar numera även till namnet Diskus-Kajsa. Nåja, jag gjorde det ett tag efteråt, men som Jennie sa efteråt: "Det var ju inte det bästa programmet vi gjort". Jag är beredd att hålla med.

När fantasin började tryta fick jag börja skriva om händelser ur mitt eget liv. Röntgenassistenten från helvetet och Omföderskan alias Mrs Know-it-all är ett par berättelser. Men thats it. Det är allt jag varit med om.

Roligare än så har det inte varit, om man inte räknar när jag och Suss cyklade rakt ner i hamnbassängen och när T:s galna häst skenade med mig. Visserligen var det inne i ridhuset så sken är kanske är att ta i, men i alla fall, jag trodde min sista stund var kommen och det är svårt att skriva roliga saker om nära-döden-upplevelser. Säger som Alan Alda i en av Woody Allens filmer: "Comedy is tragedy plus time", och det har definitivt inte gått tillräckligt lång tid än.

Och nu sitter jag här, med svårartad skrivkramp och undrar om detta är slutet. Var detta allt jag hade att komma med? Jag menar, det har ju gått ett år! Varför har inget förlag hört av sig, jag är ju Sadie Smith och Helen Fielding i en enda vacker, smart och trevlig person? Varför har inte SVT kontaktat mig, de är väl alltid i behov av duktiga manusförfattare? Svenska Akademien, för Horace i alla ära, men hur kul är han egentligen på en skala?

Skyll er själva, säger jag, ni kommer att ångra er. För givetvis kommer jag inte att sluta skriva, detta är INTE min femtiofjärde och sista text. Detta är bara början. Kom ihåg var ni läste det först.

You aint seen nothing yet!

Av Kajsa Kallio 17 jan 2002 09:35