Dikternas mysterium kap. 5

Så det var på gott eller ont hon kände nervositeten gnaga i henne. Likt en hackspett hackade den hennes sinne sönder och samman och hon visste att det antingen till slut skulle finnas ett tomt svart hål där inom henne, eller ett bo fyllt av nytt, glädjande liv.

Hon hade struntat i den sista lektionen för dagen eftersom hon visste att det var lönlöst att ens försöka koncentrera sig när känslan lekte där i hennes inre. Hon kände sig rastlös där hon satt mitt bland strömmen av studenter och bestämde sig därför för att vandra in till staden. Hon går till sitt skåp för att hämta sina grejer och fortsätter sedan ut genom skolans dörrar till den välkända cykelvägen mot staden.

Han hade suttit där ett bra tag nu. Att minuterna så småningom hade blivit till kvartar, halvtimmar och slutligen till timmar störde honom inte. Tvärt om, tanken på att de minuter som för några sekunder sedan varit nutid nu var passerade för att aldrig återvända gav honom ytterligare en tur i tankevärlden. Han funderade över om det verkligen var så att den tid som passerat aldrig kom tillbaka eller om det kanske var så att även tiden återvanns. Om minuterna efter att de passerat nuets gräns tvättades rena från upplevelser, känslor och händelser för att sedan slungas ut i den eviga tidsaxeln igen. Det kunde kanske vara så att varje ny dag som gryningen födde, egentligen var samma dag som alltid funnits, och alltid skulle finnas. Att det istället var alla levande organismers system som uppdaterades och förändrades men att dagen och natten alltid var densamma.

Det första han hade gjort när han kommit till fiket var att fundera ut en lösning på de senaste dagarnas funderingar. Dikternas mysterium måste få sin lösning. Han hade bestämt sig för att genast försöka få klarhet i sitt problem om han såg den där tjejen igen. Det var en handling som krävde mod, att gå fram till en främling och fråga henne om dessa dikter. Men mod var något han alltid haft gott om. Inte dumstridigt mod, inte heller käftande mod, utan helt enkelt bara sunt och förnuftigt mod. När han väl bestämt sig för att få en sak gjord var den saken praktiskt taget redan av klarad.

Tankarna om tiden hade väckt honom ur sinnets tidlöshet och han kände de uppdruckna kopparna göra honom påmind om att det var dags för ett besök på fikets toalett. Han reste sig från sin plats och stegade iväg mot toan. När han låst dörren om sig hör han dörrens gälla bjällra skvallra om att någon var på väg in.

Hon kom in genom fikets dörr och hon fyllde hennes lungor med dess atmosfär. Hon hade länge kommit och fikat här. Hon tänkte på att hon hade åldrats tillsammans med detta fik. Fikets förr nymålade vita väggar hade nu gulnat, hon hade bytt saften mot kaffe och kakor i mängder mot bordens askfat. Hon beställde en kopp kaffe och gick och satte sig vid hennes bord. Hon kallar det hennes bord eftersom hon alltid sitter just där. Om bordet är upptaget av tårtätande pensionärer med sugrörsslurpande barnbarn sätter hon sig avvaktande och väntar på att de ska ge sig av. Då de avlägsnar sig skyndar hon till sitt bord och sätter sig ner bland tårtsmulorna och saftfläckarna. Hon vet inte varför hon lägger sån vikt vid att sitta vid detta bord. Men hon antar att det är en sorts trygghet, en liten hemkänsla.
Hon dricker snabbt ur sin kaffekopp. Dagens första kaffe dos får alltid hennes hjärna att bli mer alert och hon vill ha sin tankeverksamhet på sitt yttersta nu när känslan ideligen gör henne påmind om att något ska hända.
Hon sveper i sig koppens sista munfull och ska just resa sig för att hämta påtår.

Han tvättar sina händer och låser upp dörren. Han går ut genom toalettpassagen utan att ägna någon större tanke åt omvärlden. Plötsligt känner han något slå emot hans ben. Inte förrens han tappat balansen förstår han att det var en stol i utskjutningsmomentet som fått honom att ramla. Med hjälp av bordet tar han sig upp på benen igen och vänder huvudet över axeln för att se vem det var som råkat fälla honom.

Där står hon. Tjejen från fiket föregående dag. Den potentiella diktförfattarinnan.
Hans ögon fastnar åter i hennes och plötsligt känns det som om personerna i lokalen suddas ut för att sedan totalt raderas. Fikets väggar, stadens gator och hela jordytan försvinner under deras fötter. Det enda som betyder något är att hennes ögon finns i hans. Han känner att hans livsmål är uppfyllt. När denna förtrollning bryts kan han lika gärna dö direkt. Han har gjort sitt, hittat livets nyckel och kan nu låsa upp dörren till sinnenas eviga frid. Det är så han känner inför dessa ögon. De förundrar honom, fängslar honom. Han vet inte vad som nu ska hända, och inte heller bryr han sig om det. Han som förut var så bestämd över vad han skulle göra om han såg henne igen känner sig nu totalt handlingsförlamad. Det som var så viktigt för honom då känns lika oviktigt som allt annat runt honom, allt annat i hans liv. Allt annat
förutom dessa gröna ögon i hans.

Hon står som förstenad och ser in i hans ögon. Killen som hon just råkat fälla var ingen annan än densamme vars ögon hon drunknat i igår. Och nu har händelsen återupprepats. Oförklarligt. Hon vet inte varför men hon vill inte förlora blickgreppet om hans ögon. Hon vill hålla kvar de i sina utan att någonsin släppa taget. Om det så kräver att hon står här hela livet är hon beredd att offra det.
Precis innan hon rest sig från bordet hade hon känt känslan sluta leka i hennes inre. Hon hade därför råkat skjuta ut stolen alltför häftigt vilket resulterat i detta möte.
En tanke om att han kanske var en psykopat som var ute för att mörda henne for blixtsnabbt genom hennes hjärna. Men den slogs om ännu snabbare bort av tanken på hans ögon. Aldrig skulle de kunna skada någon. Det kände hon.
Hon ville egentligen inte bryta denna magiska tystnad, men hon kände sig tvungen för att få klarhet i vad som var på väg att hända. Utan att släppa tankarna på hans ögon formade hennes tunga ord som sedan pressades ut av läppens rörelser.
- Hur... Hur gick det?
Han rycker till av hennes ord och förtrollningen är bruten.
- Det är lugnt. Ingen fara med mig...
Han svarar dröjande, han vill inte att deras möte ska vara över. Att detta bara skulle stanna som en notis i vardagen hos denna flicka. Det sista han vill är att låta det rinna ut i sanden. Han samlar lite av det mod som runnit av honom och frågar med trevande röst om det är okej att han slår sig ner, om hon han får göra henne sällskap. Flickan verkar glad över hans förslag och de sätter sig vid bordet. Mittemot varandra sätter de sig runt det kantnötta bordet. Han känner att hans verbala förmåga, som förut verkat försvunnen, återkommer i full fart och känns nu istället som om han inte riktigt kan kontrollera orden som slungas ur hans mun. Men lyckligt nog verkar det bara var han som har den uppfattningen, för de gröna ögonens bärarinna svarar på hans frågor och frågar honom saker som han svarar på utan att riktigt veta hur det går till. Han slås av tanken på hur ovanligt deras möte är, i alla fall för honom. Han har aldrig varit med om något liknande, han har aldrig känt en så stor samhörighet med någon som han bara träffat i några minuter. Och han känner även hur otroligt glad han blivit. Mötet har fött så mycket positivitet och glädje inom honom så att han inte kan låta bli att le. Han sitter där och pratar med denne någon med ett oavbrutet leende på läpparna. Han har inte varit så glad på länge. Eller jo. på hans senaste gladdag hade han ju varit glad. Den dagen då han hittade dikten och dikten förstörde hans falska glädje. För även om hans gladdagar bringat honom oerhörd glädje har den aldrig känts så här äkta. Ärlig glädje med ärlig avsikt, utan påhitt eller falska känslor. Han avbryter sina tankar och tittar upp mot henne. Då ser han att hon sitter och skriver. Hon ser så harmonisk ut, så naturlig där hon sitter och skriver. Då väcker hennes ord honom ur funderingarna. Hon frågar om han vill läsa det hon skrivit. Han tar emot den slitna anteckningsboken och läser sakta raderna framför honom.

Så möts de igen. Ögon mot ögon. Fortfarande okända. Men närmare än någon annan.
Ett möte utan att mötas. En hälsning utan fras.
Okända tvillingar. Jag har drunknat där. I ögonen som bärs av min tvilling.

Han vet. Nu vet han. Det är hon. Dikternas författarinna. Förtrollningens mysterium är löst. Han möter hennes blick. Han har också drunknat. Den onda cirkeln är på väg att brytas. Kedjans svaga länk är snart ihopsvetsad. Utan att ta bort blicken från hennes ögon trevar han långsamt i hans ficka och får fatt på det han söker. Hans hand darrar svagt när han lyfter den mot bordet. På bordet lägger han tre dikter. Tre dikter som har förändrat hans liv.

Av Josefin Åkesson 14 jan 2002 15:28