Dikternas mysterium kap. 4

Ett möte. Ett möte mellan fyra ögon. Tidlöst. Intensivt. Undrande och magiskt. Ett så kort möte men så mycket tankar det fött.
Drunknade jag där?

...för att känna sig lite socialare kanske.
Han såg sig omkring i lokalen. Där fanns de två sorters fika-personligheter han just suttit och funderat på. Han la genast märke till två tjejer som satt snett emot honom. De pratade ivrigt och deras samtal tycktes vara deras livs mål. Då vände sig plötsligt en av de två tjejerna om. Hennes ögon stannade i hans. Han tittade djupt in i de två gröna ögonen som fastnat i hans. Han drogs till dem. Han tyckte om dessa ögon. Plötsligt bröts förtrollningen och hon vände sig tillbaka mot sin väninna. Han höll kvar blicken på henne. Hon hade långt brunt hår och en enkel svart klänning på sig. Hon verkade så naturlig, så självklart självsäker, utan att hon verkade självupptagen. Spännande skulle han kalla henne.
Han slängde ett öga på klockan. Shit! Han skulle vara på körskolan om fem minuter. Småspringande gav han sig iväg mot körskolans lokaler.

Två timmar senare gick han ut därifrån. Det hade börjat skymma och kylan i luften låg som ett tyngande täcke över staden. Han ökade stegen för att så snabbt som möjligt komma hem till värmen. Han tänkte på tjejen från fiket och ett leende smög sig fram under hans halsduk. Han svängde av på en gata och drog ner händerna i de värmande fickorna. Då fick han syn på en papperslapp. Han kände hur hjärtat började slå snabbare då han sprang emot lappen. Jo, mycket riktigt så var det en dikt. Författad med samma handstil som de två förra.

Ett möte. Ett möte mellan fyra ögon. Tidlöst. Intensivt. Undrande och magiskt. Ett så kort möte men så mycket tankar det fött. Bruna blandas med gröna. Drunknade jag där? Jag känner mig fast. Fast i ett par okända ögon. Okända men oförglömliga. Kommer de alltid förbli okända?

Han kände först ett ögonblick av rädsla svepa över honom. Det var verkligen skrämmande likt hans upplevelser under dagen. Han rev ner pappersarket och fortsatte hemåt. Väl hemma tog han upp den nyfunna dikten igen. Han kunde inte förstå det. Det var verkligen som någon kände hans känslor, upplevde hans liv. Då slog det honom. Tänk om det var den tjejen han sett på fiket idag som författat dessa dikter. För visst hade han bruna ögon. Och visst var hennes gröna. Spänningen gjorde sig påmind och han undrade om det kunde var så. Att det var hon som var dikternas författare, mysteriets lösning.
Han var tvungen att få veta. Han bestämde sig för att sitta på det fiket där han träffat henne tills han såg henne där igen.
Då kände han sig så dum och hjälplös. Det var ju inte alls säkert att det var hon. Och OM det nu skulle vara det, var det ju inte någon stor chans att de skulle träffas igen. Moloken la han dikten på hyllan bland de andra två och gick sedan och la sig.


Han vaknade tvärt. Han var svettig och andades häftigt. En mardröm. Han hade drömt att han var fast i ett jättelikt hamsterhjul. Han var tvungen att springa för alla sina krafter, för om han stannade skulle han slungas ut i rymden och aldrig mer kunna komma tillbaka. Men plötsligt hade han sett henne, hon från fiket. Hon var stor som en jätte och då förstod han att det var han som hade krympt. Hon hade tagit honom i sina händer och räddat honom från hamsterhjulet. Hon hade hållit honom som om han vore hennes älskade husdjur och hon hade sagt att han inte behövde vara rädd längre, att det onda var över och att hon skulle ta hand om honom.

Det var inte hon som skrämt honom, det var tanken på att tvingas springa för att hållas kvar på jorden, för att överleva. När hon kommit och räddat honom hade han känt så trygg. Hennes röst hade lugnat honom och även fast han i drömmen varit en hamster kändes det som om drömmen betydde något mer. Som om det verkligen var hon som skrivit dikterna, som om det verkligen var hon som skulle bryta hans onda cirkel och ge honom sinnesfrid och trygghet igen. Vaddå igen förresten? Hade han någonsin haft sinnesfrid, hade han någonsin känt sig helt trygg? Han förbannade sig över tankarna och han förbannade sig själv över hur han hade låtit några dikter sätta så djupa spår i honom. Han kände sig fångad, som en hjälplös fisk i ett nät på väg upp mot ytan. Han kunde inte göra något åt det som hände, det enda han kunde göra var att följa med dit han fördes och försöka hålla huvudet kallt så långt som möjligt. Han kände sig indragen i ett spel där han var marinettdockan alla skrattade åt. Dikterna hade fångat honom. På ett sånt besynnerligt sätt att han blev rädd för sin besatthet, sina tankar och funderingar över dessa.

Han gick upp och satte på en kanna te. Han jämförde sig själv som en huvudrollsinnehavare i en film. I en skräckfilm där han manipulerats och där hela hans identitet höll på att raderas av maktens svarta får. Men han visste ju så väl att det var han själv som satt honom i den situationen han nu befann sig. Han hade byggt upp ett mysterium runt några dikter. Han hade tillåtit sig bygga upp en falsk värld där dikterna och dess författare var de enda som betydde något. När han hade hittat författaren skulle mysteriet vara löst, sagan var slut och alla skulle leva lyckliga i alla sina dagar.

Innerst inne visste han ju att det bara var en fantasivärld han skapat för att slippa tänka på allt det andra, på det vanliga, på det jobbiga och på vad han borde göra. Han visste också att han förmodligen aldrig skulle hitta denna dikternas författare, och om han nu som av ett under skulle lyckas med det, skulle ju knappast denne rädda han från misären och göra hans onda cirkel god.

Han hade alltid låtsats, levt sig in i äventyr och falska världar som hans hjärna konstruerat. Där var det bara han som kunde bestämma vad och hur allt skulle hända och vara. Där kunde inget ont nå honom och där kunde ingen se igenom hans yta. Där var han den starka och ingen kunde trycka ner honom. Hans gladdagar var ett bra exempel. Men han visste att det var slut med det nu. Dikterna hade väckt honom och tagit tillbaka honom i verkligheten. Inga mer gladdagar, inga fler fantasivärldar.

Han suckade djupt och drack ur det sista ur tekoppen. Klockan var bara 6.00 och det var fortfarande mörkt ute. Dyster till sinnet satt han på sin köksstol och föll in i en orolig sömn. Han drömde om sig själv som en docka. En docka som bara fick ta emot människornas kommentarer utan att kunna skrika, prata eller röra sig.
Han vaknade plötsligt. Han vände sig för att kolla på klockan som nu visad 7.10. Skönt tänkte han, nu kunde han ta tag i sitt vardagliga liv och fylla hjärnan med måsten och plikter istället för olyckliga tankar och krossade förhoppningar.

Skoldagen fick honom delvis att glömma morgonens dystra timmar och ju längre fram på dagen tiden skred kände sig han bättre till mods. Han hade ju redan igår bestämt sig för att gå till fiket där han sett den där tjejen igår. Men nu tvekade han åt tanken, han visste inte om han skulle låta sig fyllas med falskt hopp en gång till, för han visste att hans fantasier om dikterna åter skulle skena iväg med honom. Men han beslöt sig för att gå till det där fiket ändå, han var ju trots allt lite kaffesugen. Och så visste han att han skulle ångra sig om han inte gav det en chans.

Så efter att han plockat in dagens sista lektionsböcker i sitt skåp begav han sig in till staden. Solen hade letat sig fram mellan molnen och den värmde honom där han gick. Han mådde bra. Ångesten han känt tidigare var begraven och med ett osynligt leende på läpparna gick han in genom fikets dörr. Han bestämde sig för att sätta sig vid bordet längst bort, så att han kunde tänka och iaktta ifred.


Hon satt i skolans cafeteria och tänkte. Hon tänkte på dikten hon just författat.

Känslan. Av att något ska hända. Den finns där, den har poppat upp ur sitt gömställe. Den leker med mig. Med mitt hopp och med mitt sinne. Den leker med mig fast jag inte gett mig in i dess lek. Den tränger sig på utan tillåtelse. Kanske vill den bara väl. Kanske vill den bara rycka mig med. Skuttandes. Dansandes. Skrattandes. Men hur kan den begära att jag ska lita på den? Den kanske är demonernas legoknekt som vill lura mig till sin lek. Lura mig till glädjen som de lever för att rasera. Jag låter den leka i mitt inre. Men jag vågar inte ge mig in i leken. Jag vet inte om jag kan leken tåla.

Hon hade känt känslan av något. Något hon inte kunde förklara. I morse när hon vaknat hade den bara funnits där. Det var känslan av att något skull ske, att hon skulle bli inblandad i något. Att hennes inre balans skulle rubbas. Hon visste att det var den känslan, för hon hade känt den förut. Den hade aldrig ljugit. Men hon var osäker på dess avsikt. Ibland hade den bringat henne glädje och godhet.
Som den gången då känslan gnagt i henne och oroat henne, men som upphörde samma stund som hon hört posten trilla in genom brevinkastet. Med darriga händer hade hon öppnat det ensamma kuvertet och med lättnat hade hon läst dess innebörd. Det hade varit resultatet i en dikttävling hon deltagit i, och brevet berättade för henne att hon vunnit. Nervositeten hade ersatts av glädje och hon hade varit så oerhört lycklig.
Men ibland hade samma känsla henne ångest och olycka. Den hade grävt henne djupare ner i sorgens grop, ett steg närmare bottenlösheten.
Som dagen då hennes hopp om lycka lämnat henne till tyckes för alltid. Hon hade vaknat, känslan hade varit där. Som en gnagande bakterie i tarmen hade den lämnat henne utan ro. Hon kunde inte göra något för att slipp undan den och hon visste att det bara var att vänta på dess utslag. Den hade lämnat henne precis när telefonens första gälla signal väckt henne ur oron. Hon hade skyndat för att svara och beskedet fick hennes ben att vika sig och hennes röst att försvinna. Hennes mamma hade tagit självmord. Den gången hade känslan gett henne den värsta förtvivlan hon någonsin känt. De värsta mardrömmarna hon någonsin haft. De värsta veckorna hon någonsin upplevt. Det värsta hatet. Det värsta sveket. Den värsta saknaden. Men också den största känslan av kärlek till sin mor som hon aldrig känt då hon varit i livet.

Av Josefin Åkesson 14 jan 2002 10:37