Dikternas mysterium kap.3

Som en spik i hjärtat. Dikten han just läst stämde in perfekt på hans dag. På denna dag. Hur kunde några dikter rubba hela hans värld? Krossa hans illusion om att han visste vem han var och var han hade sig själv? Det var så underligt, så storslaget. Denna dag hade ändrat mönstret. Och för att bryta förbannelsen måste han hitta kedjans svaga länk. Han ville inte kalla det en förbannelse, han ville kalla det ett mysterium, till och med kanske ett under? Men han måste hitta denne någon, dikternas författare, för att kunna lösa mysteriet, för att kunna bryta förbannelsen.

Hon vaknade av klockans gälla tjutande. Mekaniskt stängde hon av den och suckade djupt. Motvilligt satte hon sig upp och kände tröttheten i varje cell av kroppen. Men hon måste gå upp nu. Hur gärna hon än ville stanna i sängens varma trygghet var hon tvungen. Det var måndag morgon och dags för skolan igen efter helgens vila.

Hon klädde sig och gick ut i köket för att göra frukost. Efter hon ätit var det dags att ge sig av.
När hon kom ut genom porten kände hon att hösten var på väg. Luften var tung och kylan smög sig på under hennes ytterrock. Hon ökade stegen och var så småningom framme vid den kala skolbyggnaden där hon tillbringat sina två senaste år. Hon var glad över att det var sista året hon skulle tvingas upp till detta måste. Men det var inte helt och fullt ett måste, hon skulle kalla det ett frivilligt måste. Ett tvingat val. När hon kom in genom skolans tunga portar skyndade hon vidare till sitt skåp och tog ut böckerna hon behövde för morgonens första lektion.

Hon satt mest ensam på lektionerna. Även fast hon visste att hon kunde sätta sig bredvid sina vänner så valde hon ensamheten. Det var lättast så. Hon tyckte det var skönt att slippa delta och lyssna på alla de meningslösa diskussionerna hennes klasskamrater förde under lektionstid. Inte för att hon var rädd att de skulle störa hennes arbetsro eller att hon var orolig för lärarnas blickar och tillsägningar, utan för att hon tyckte det bara var tomma diskussioner med tomma ord. Den gemenskapen var inte så viktig för henne, hon kände sig inte utanför.

Skoldagen segade sig fram. Hon hade bestämt träff med en väninna på deras älsklingsfik och hon gladde sig åt att ha en trevlig stund med sin kompis. Så tog sista lektionen slut och hon skyndade åter iväg. På hennes väg genom stan passade hon på att kolla om hennes alster satt kvar på husens väggar. Men den vid skyltfönstret var bortriven. Medan hon gick till fiket funderade hon på vem som hade tagit den. Hon fantiserade om diktens öde men slogs plötsligt av tanken att det kanske bara varit en städare som rivit bort den för att sedan slänga den i soptunnans gapande hål. Bedrövad fortsatte hon och steg in genom caféets dörr.

De tyngda tankarna lättades genast upp när hon fick syn på Laura. De beställde varsin kopp kaffe och satte sig ner. De pratade om allt och inget. Om djupa filosofiska funderingar och materiella problem. Hon vände upp blicken för att titta ut genom fönstret. Men istället fastnade hennes blick i ett par bruna ögon. Ögonen kändes som ett magnetiskt fält, och utan motstånd lät hon dem fånga henne. De var så varma, så ödmjuka. Ögonen tillhörde en kille. Han såg ut att vara en grubblare, precis som hon. Plötsligt ryckte någon tag i hennes hand. Det var Laura som undrade vad som stod på. Ursäktande vände hon sig tillbaka mot sin väninna och samtalen började åter ta fart.

Då Laura gick för att besöka toaletten, vände hon sig om för att kolla om killen satt kvar. Men han hade gått. Trots att det var en alldaglig händelse, två blickar som möts för några ögonblick, hade hon känt något annorlunda. Hon visste inte hur hon skulle förklara detta, men ögonen som för ett tag funnits i hennes hade berört henne mer än blickmöten brukade. Hon tog upp sin anteckningsbok och skrev ett par rader om sitt magiska möte.

Ett möte. Ett möte mellan fyra ögon. Tidlöst. Intensivt. Undrande och magiskt. Ett så kort möte men så mycket tankar det fött. Bruna blandas med gröna. Drunknade jag där? Jag känner mig fast. Fast i ett par okända ögon. Okända men oförglömliga. Kommer de alltid förbli okända?

Hon tyckte det var enklare att skriva om sorgliga saker, för det kände hon till. Där visste hon vad hon snackade om, kände till varje mönster i den onda labyrinten. Glada tankar hade alltid gett henne skrivhäfta. Glada ord var svårare att leka med. Svårare att placera så som hon ville ha dem. Hon blev väckt ur sina funderingar av Laura som hade återvänt från sitt toalettbesök. De satt ytterligare ett tag och pratade innan de båda två kände att det var dags att bege sig. De skildes åt med löften om att snart träffas igen.

Sorglös i hågen skyndade hon hem, men innan hon kom ut ur staden svängde hon in på en sidogata och satte upp sin nyskrivna dikt. Hon log för ett ögonblick åt hennes ögonmöte och fortsatte hemåt för att göra sig en god middag.

Hon visste att hon nog egentligen tänkte och grubblade för mycket för sitt eget bästa, men hon kunde bara inte låta bli. Hon fastnade alltid i sitt inre där hon vred och vände på varje tanke som for där igenom. Det hände ofta att hon som i trance tänkt så intensivt, att minuter blivit till timmar innan hon vaknade ur sin tankenarkos. Men hon trivdes med sitt tänkarliv. Det höll henne sällskap och sysselsatte henne som inget annat kunde göra. Det var något hon aldrig tröttnade på. Det var nog därför hon skrev så mycket, för att hon inte skulle glömma bort sina tankar och funderingar. Tankarna gav henne inspiration till dikterna, och dikterna gav henne inspiration till nya tankar.

I morse när han hade vaknat hade tankarna om dikterna inte känts lika intensiva. De hade varit kvar, och funderingarna hopade sig fortfarande, men besattheten han känt igår tycktes ha försvunnit. Skönt. Men han tänkte inte släppa sitt mysterium olöst.

Han gick ur sängen och in i duschen. Han var alltid tvungen att ta en dusch så fort han klivit ur sängen, annars skulle han aldrig vakna. Medan han stod där och lät det varma vattnet väcka honom på sitt alldeles speciellt sköna sätt, slogs han plötsligt över hur fantastiska dessa upplevelser var. Han hade fått ett äventyr. Ett alldeles eget äventyr som färgade de annars så grå vardagarna. Glad i sinnet satte han sig vid frukostbordet och åt sina mackor. Han klädde sedan på sig och gick ut genom dörren för att gå ännu en ny dag till mötes. Han undrade vad denna dagen hade att erbjuda och det han funderade mest över var om han skulle få någon klarhet i dikternas mystik.

Han kände att luften blivit kyligare nu, och drog jackan tätt omkring sig. Han ökade stegen för att hålla värmen och skolan låg som tur var inte långt borta. När han kom in genom dess portar undrade han om alla skolor alltid var så förbannat kalla. Han frös fortfarande då han öppnade sitt skåp för att ta ut läroböckerna och begav sig sedan till lektionssalen.

Han hade alltid varit halvdan i skolan. Han visste att han kunde bättre än de resultat han visade, men han orkade helt enkelt inte att lägga så mycket av sin tid på skolan. Han tyckte att det var viktigare att lägga tiden på något vettigt, något han valde själv att ägna sig åt. Han visste också att en del av hans blygsamma resultat berodde på att han så ofta drömde sig bort under lektionerna. Han kunde börja fantisera om något och när tankarna banade iväg fanns det inget som kunde intressera honom mer än dit de förde honom. Han tänkte mycket och ofta. Han ansåg att det var en av livets bästa förmågor. En av hans favoritsysselsättningar.

- Gabriel!

Det var läraren som väckte honom ur hans tankar. Svaret på frågan han sökte hade inte Gabriel och läraren gav honom en ansträngd blick innan han åter igen vände sig mot whiteboarden för att fortsätta där han slutat.

Mat var en annan av hans favoritsysselsättningar. Lunchen var skoldagens höjdpunkt och det var väldigt sällan som han inte åt upp maten på sin tallrik. Veg-kön brukade alltid vara kortare än de två kött-köerna. Detta tyckte han dels var tråkigt, dels bra. Tråkigt på det sättet att det inte var fler som åt av den vegetariska maten och bra på det sättet att man aldrig behövde köa särskilt länge. Ett sting av egoism slog honom, och han bestämde sig snabbt för att det mest var dåligt att kön var kort.

När han så småningom ätit upp brukade han alltid sitta och titta på folket som fanns i matsalen medan han smälte maten. Han tyckte det var så sorgligt att se så många tallrikar vara på gränsen till tomma, och att se deras bärare som var på gränsen till anorektikerfall.
Suckandes reste han sig från bordet och begav sig mot dagens sista lektion.

När han slutfört sin plikt som gymnasieelev för denna dag vandrade han mot staden. Han var tvungen att vädra sina tankar lite, därför hade han bestämt att ta en fika med sig själv. Han svängde in på ett mysigt fik. Det var inte så flott och nytt, men den gulnande tapeten och de slitna möblerna var precis lagom sköna och hemtrevliga. Han satte sig vid bordet närmast fönstret och drack av sitt nybryggda te.

Han började fundera över fikagrejen och kom fram till att det fanns två sorters fikapersoner. Dels de som bara fikade för att vara bland folk. De som pratade om meningslösa saker, saker de egentligen inte brydde sig ett jota om. De som fikade för fikets, och dess gästers, skull. Ett oskyldigt sätt att spana på. Varje gång entrédörrens gälla plingande hördes vände de sina huvuden om för att kolla vem det var som kommit. De drack kaffekopp på kaffekopp för att ha någonting att sysselsätta sig med mellan sina meningslösa diskussioner.

Sen fanns det de som var så inne i sina diskussioner, i varandra att de inte märkte att det satt folk runt om dem. Eller så brydde de sig bara inte. De var som i en egen värld där de satt och var totalt uppslukade av sitt samtal. Kaffet glömdes bort och kallnade utan deras vetskap. De som lika gärna skulle kunna sitta i en soffa i hemmets vrå, men som gick till fiken för...

Av Josefin Åkesson 13 jan 2002 19:40