Om moral

Ett av de värsta uttrycken jag vet är "Man får göra vad man vill så länge man inte gör någon annan illa". Detta är det mest skvalpigt genomskinliga av alla politiskt korrekta nonsens-schabloner. Vad menas egentligen med detta uttryck? Vilken relevans har det för verkligheten?

På ett dagis förstår jag att man måste upprepa många gånger att barnen inte får göra varandra illa, det beror ju på att små barn inte har någon klar uppfattning om var gränsen går mellan dem själva och andra människor, eller att andra också har känslor och tankar. Empati måste läras ut kognitivt, helt enkelt.

Men om man talar till vuxna människor som, i varierande grad, redan tillskansat sig empatisk förmåga och en inre moraluppfattning, är det då inte bättre att lägga korten på bordet? Att säga som det är, att det helt enkelt inte finns någon exakt överenskommelse om vad man får och inte får göra, och att det är därför andra ofta gör sådant som du tycker är felaktigt. Att detta kommer hända gång på gång, varje dag i resten av ditt liv och det finns inget du egentligen kan göra åt det. Det ska vara så, livet ska vara så.

Det är därför det förvånar mig så oerhört med de starka känslostormar som ideligen sveper över vårt land, så fort någon gjort något som tydligen varit "fel". Att alla Mona-Sahliner och Ludmilor lyckas väcka så mycket upprördhet betyder ju uppenbarligen att människor gått omkring och trott att det funnits någon slags avtal, en överenskommelse som alla skrivit under på: "Visst, vi gör på det här sättet."

Naturligtvis är det inte fallet, inte ens när vi har sagt att vi ska göra på ett visst sätt innebär ju det att vi faktiskt kommer att göra så. Och med den gudomliga ovissheten lever vi alla, som tur är.

Nu kanske någon invänder att det ju finns överenskommelser i form av lagar. Och visst förstår jag behovet av lagar i ett samhälle, för att livet ska bli drägligare och samarbetet underlättas. Men dessa är ju bara ett antal pragmatiska förhållningssätt, som föranleder vissa reaktioner på andra aktioner. Om ingen bröt våra lagar, skulle lagarna vara allt för brett formulerade. Om alla ideligen bröt alla lagar skulle de vara för snäva. Men vi får bryta dem, vi gör ju det, många av oss, det är bara det att det ger vissa konsekvenser.

Mitt motto har alltid varit "man får göra allt man kan göra". Detta, anser jag, är den enda syn på saken som inte stänger ute delar av verkligheten. Och där landar min moraluppfattning. Det har inget med cynism eller uppgivenhet att göra, jag håller stor vördnad för livet. Kanske är det just därför, faktiskt, som jag tycker att livet och mänskligheten är så värdefull, på grund av de ständigt pågående små kamper som varje individ har för att testa gränserna för vad han eller hon egentligen kan göra, var går människans gränser?

Och när det gäller att göra andra illa tror jag att samhällen med en friande moraluppfattning i längden kan skapa ett starkare skydd för individen än de med en fällande dito.

Av Anna Eklundh 12 jan 2002 14:09