Jag är man - jag är skyldig

På min väg hem lämnar man först tunnelbanan, korsar en väg, går ner för en liten stentrappa och ut på en gångstig. Denna leder genom ett skogsparti innan man kommer uppför nya stentrappor på andra sidan och snart ser bostadsområdet avteckna sig mellan träden. På kvällarna är det ett illa upplyst skogsparti, och vi är sällan flera som går där samtidigt. Mer än en gång har det hänt att jag sent på kvällen hasat hemåt där längs gångstigen med någon kvinna gående några meter framför mig då jag ser att hon först ängsligt tittar över axeln, därefter börjar gå fortare för att till slut börja springa, bort ifrån mig.

Inte sällan händer det att jag diskuterar våldtäkter. Vilka som begår dem, varför de gör det och i vilket typ av samhälle vi egentligen lever i där sådana saker äger rum. Ofta. Och eftersom jag är feminist och kan min socialkonstruktionism och postmodernism på mina fem fingrar orerar och debatterar jag gärna kring sådana frågor. Efteråt, särskilt då jag lyckats övertyga någon killkompis om patriarkatets tvingande struktur och subtila form av förtryck, känner jag mig ofta ovanligt tillfreds med mig själv. Även när jag diskuterat med tjejer kan jag efter noga eftertanke hos mig själv skönja en välgörande tanke om hur skönt det var att bevisa att jag minsann inte är sexistisk. Att jag minsann är en upplyst, jämställdhetssträvande ung man. Som om jag genom språket och talet lyckats desarmera denna försåtliga och förtryckande kultur. Och jag känner mig då mer som en god Människa, och mindre som Man.

Men när jag ser den unga kvinnan springa uppför stentrapporna den där sena, mörka kvällen känner jag en så kvävande maktlöshet som gör mig helt stum. För jag blir påmind om något jag egentligen oerhört gärna skulle vilja glömma, något jag så till utplåning skulle vilja vara utan. Jag påminns nämligen om att det ibland inte spelar någon roll att jag är feminist, att jag kring kaffebord och förfester välartikulerat levererar argument för en upplösning av den patriarkala kultur vi lever i. För det räcker med en illa upplyst skogsdunge för att jag ska kastas ned i just den där kulturens allra djupaste och unkna vrå. I den där skogsdungen är jag plötsligt bara Man. Och hon är bara Kvinna. Lika lite som jag kan krypa ur mitt eget skinn kan jag få henne att sluta springa. Och jag kan inte längre gömma undan min egen medverkan i den patriarkala kultur som viskar till oss i varje Vecko-Revyrubrik och som skriker till oss i varje tidningsnotis om ännu en våldtagen kvinna.

Jag äcklas verkligen dessa gånger då jag motvilligt rycks ur min väluppfostrat vadderade och fullkomligt skyddade medelklassmanstillvaro och återupptäcker sakernas tillstånd. För jag blir påmind om min skuld, den att jag är del av ett ständigt upprepande mellanmänskligt mönster som förtrycker människor endast på grund av deras fysiska uppenbarelse, på grund av deras kön. För det är så sällan det blir så smärtsamt tydligt som det blir i den där skogsdungen. Vardagsmarkörer för den könsdelade dagordning jag är en del av från morgon till kväll är jag nu så van vid att jag inte lägger längre märke till dem. Hur skulle jag någonsin kunna vinna någon erfarenhetsbaserad kunskap av hur det är att bli bemött som något annat än 194 cm lång, svensk och rågblond man?

Min kropp kan jag inte träda ur, hur många feministiska försäkringar jag än lämnar mig själv. Om det vore möjligt att avsvära mig min Manlighet med ord skulle jag ha gjort det för länge sedan. Men det går inte. Jag bär förtryckets symbol ofrånkomligt fastetsad på min kropp. Och den visar sig inte bara på illa upplysta gångstigar. Den finns alltid där.

Av Jan Bergström 12 jan 2002 14:04