Kapitalismens totala överlägsenhet

TANZANIA

Tanzania är ett afrikanskt land som på många sätt har eller borde ha bättre förutsättningar än sina grannländer att lyckas: Landet har någorlunda fertil jord, många olika naturtillgångar och en så kallad hydroelektisk potential, det vill säga en massa vatten som rinner neråt.

Än viktigare, landet har, till skillnad från de flesta andra afrikanska stater, sluppit både inbördeskrig och krig, bortsett från ett relativt kort krig mot Uganda i samband med att Idi Amin störtades. Efter självständigheten 1961 fick landet en i alla fall med afrikanska mått synnerligen välvillig, hederlig och hygglig president: Julius Nyerere.

Det förekommer inga stamfejder alls, sannolikt för att det finns alltför många små stammar för att sådan verksamhet skall vara mödan värd. Det har alltså inte heller förekommit några stam- eller folkmord. Förutom på ön Zanzibar år 1963, innan ön ingick förbund med Tanganiyka och Tanzania därmed skapades år 1964.

Kriminaliteten är låg, och folk kan röra sig tryggt i landet. Det förtryck som förekommit är ur ett afrikanskt perspektiv relativt milt, alltså. I och för sig sådant som enpartisystem, censur, tvångsförflyttningar och expropieringar, men däremot inga dödspatruller, masshalshuggningar, folkmord eller liknande. Förutom på Zanzibar, innan unionen.

Tanganiyka var dessutom ett brittiskt protektoriat snarare än en koloni, så man besparades i princip "vita plantageägare" och sådant folk. Förhållandet med den brittiska kolonialmakten var i stort sett gott, och britterna försvann år 1961 utan något större väsen.

Således, Tanzania borde vara ett afrikanskt land som lyckats, ett lysande undantag, ett ljus i hopplöshetens mörker.

Mänskligt sett är Tanzania måhända uttryckligen just ett litet ljus i hopplöshetens mörker, ifall man jämför med vad som hänt i andra afrikanske länder, såsom i Uganda under Idi Amin och i Rwanda för bara några år sedan.

Däremot, om vi nu studerar hur detta föregivna ljus i hopplöshetens mörker klarar sig uttryckligen ekonomiskt, gäller att Tanzania med sin BNP/capita om cirka 7000 kronor/år köpkraftsjusterad, annars ännu lägre är ett av världens absolut, absolut fattigaste länder. Tanzania är till och med fattigare än exempelvis utav krig fullkomligt ödelagda länder såsom Rwanda, Afghanistan och Sudan. Däremot faktiskt en liten gnutta rikare än Etiopien.

Och ändå, har just Tanzania fått alldeles enorma mängder med u-hjälp och bistånd. Tanzania har sannolikt fått mest bistånd av alla länder i hela Afrika. År 1994 bestod hela 29 procent av BNP av bistånd från andra länder.

Så, varför har just Tanzanina så skändligen misslyckats? Tanzania har ju väsentligen sluppit massmord, krig och andra sådana hemskheter och har dessutom fått en fullkomligt oherrans massa pengar från andra länder, så Tanzania borde väl därmed rimligtvis ha lyckats mycket bättre än sina mindre lyckligt lottade grannländer?

För att förstå Tanzanias situation får vi gå tillbaka till år 1967. Då bestämde president Julius Nyerere och hans kumpaner att Tanzanias framtid fanns i "ujamaa", i kollektivjordbruk drivna enligt samma principer som storfamiljernas familjejordbruk.

Presidenten och hans samhällsingenjörer hade nämligen observerat att det sammanhållningen i storfamiljerna ute i byarna var stark. Han hittade därför på den i sitt tycke lysande idén att i stor skala försöka institutionalisera detta system i form av en stor socialistisk samhällsplan.

Vidare infördes priskontroller, en del lokala industrier nationaliserades och de utländska företagen expripierades. Bank-, försäkrings- och transportväsendet socialiserades och regeringen skaffade sig aktiemajoriteten i andra företag.

Indisk- och arabägda butiker konfiskerades. Detta övergrepp beskrivs fortfarande i de tanzaniska barnens historieböcker ungefär som att "det indiska monopolet blev förbjudet"!

När sedan alltför få människor frivilligt flyttade till kollektivjordbruklägern, "ujamaa vijijini", tvångsförflyttades istället under åren 1974-76 hela 65 procent av landsbygdsbefolkningen. Fast de promenerade ibland hem igen, och eftersom det här var Tanzania och inte Uganda eller Rwanda stoppades de för det mesta inte. De blev heller varken fängslade eller ihjälslagna.

Hursomhelst, resultatet av detta Nyrereres vansinnesprojekt ser vi alltså med förfärande tydlighet idag: Tanzania är fortfarande ett av världens absolut fattigaste länder - alla biståndsmiljarderna till trots!

HONG KONG

År 1945, efter att den japanska ockupationsmakten kapitulerat, var Hong Kong en sönderbombad klippa, en hög med stenar, en plats så kliniskt befriad från naturtillgångar att till och med vattnet måste importeras. År 1949 anlände dessutom enorma flyktingströmmar från Kommunistkina: Befolkningen växte på ett enda år från 600 000 till 1,5 miljoner människor: Ungefär som om Sverige på ett år skulle ta emot 13 miljoner flyktingar.

Till denna eländiga och gudsförgätna plats anlände så år 1945 den unge skotten John Cowperthwaite, med uppdrag från den brittiska regeringen att kontrollera, övervaka, administrera och styra Hong Kongs återuppbyggnad.

Cowperthwaite upptäckte dock, enligt egen utsago, att människorna i Hong Kong återuppbyggde Hong Kong alldeles utmärkt utan inblandning från vare sig honom eller från de brittiska myndigheteterna. Så Cowperthwaite tog till sin huvudsakliga uppgift att se till att myndigheternas icke-inblandning bestod.

I denna sin självpåtagna funktion, och senare som finansminister under åren 1961-71, såg han till att inkomstskatten förblev maximalt 15 procent, att ingen kapitalskatt infördes, att byråkratin var minimal och att inga tullar på vare sig import eller export infördes. De som påstår att de asiatiska ländernas framgångar berodde på protektionism har uppenbarligen överhuvudtaget inte tänkt på Hong Kong.

Cowperthwaite styrde inte. Han ledde. Och detta ledande bestod väsentligen endast av att försöka hålla byråkratin och myndigheterna i strama tyglar:

Då politikerna krävde valutareglering för att på så sätt behålla kapitalet i kolonin, förklarade Cowperthwaite för dem att det bästa sättet att få dit kapital, var att låta det lämna kolonin när som helst.

Då politikerna krävde att vattenbristen måste lindras genom skattesubventionerade priser, förklarade Cowperthwaite för dem att det är just för att vattnet är så livsviktigt som priserna måste avspegla detta - därmed åstadkommande sparsamhet bland allmänheten och innovationer bland entrepenörerna för att öka tillgången.

När Cowperthwaite lade fram sin första budget år 1961 sade han:

"... in the long run the aggregate of descisions of individual businessmen, exercising individual judgement in a free economy, even if often mistaken, is less likely to harm than the centralized decisions of a governement; and certainly the harm is likely to be counteracted faster."

Tänk, om bara Julius Nyerere hade läst och förstått detta, sex år senare! Speciellt det sista, om hur misstag av gjorda av privata företagare rättas till mycket snabbare än misstag gjorda av politiker!

Nå, resultatet av Cowperthwaites ståndaktighet mot politikerna och byråkraterna känner vi väl till idag: Trots en flyktinginvandring som saknar allt motstycke, var tillväxten i Hong Kong högst i hela världen. Under de tio år Cowperthwaite var finansminister sjönk andelen hushåll i extrem fattigdom från över 50 år 1961 till endast 16 procent år 1971. År 1960 var BNP/capita 26 procent av Storbritanniens; år 1996 var den 137 procent av Storbritanniens! På 36 år "vann" man alltså 111 procent relativt Storbritannien: "Nya" Hong Kong blev en "gammal" Hong Kong-andel plus mer än en hel Storbritannien-andel, eller hur man nu skall formulera saken.

LÄRDOMEN?

Så, vilka lärdomar har då världen, och i synnerhet "vänstern", dragit från Tanzanias misslyckande och Hong Kongs framgång?

Nästan inga alls, skulle jag tro. Julius Nyerere betraktas fortfarande som en av Afrikas allra största statsmän, och att han misslyckades så fullkomligt, och därmed dömde sitt land och folk till fattigdom för överskådlig framtid, fäster väl ingen speciellt stor vikt vid, egentligen? Att han hade ryggrad nog att själv erkänna att han misslyckats förlåter dessutom det mesta, verkar det som, i alla fall i Tanzania självt.

Det skulle inte ens förvåna mig om vissa delar av svenska vänstern fortfarande sitter och romantiserar livet på ujamaa vijijini. Det gick förresten på 70-talet i svensk statstelevision en TV-serie som handlade om en hjältemodig och frigjord tanzanisk kvinna på ett ujamaa-vijijini-läger. Ack, så politiskt korrekt. Och så utomordentligt, så gränslöst enfaldigt.

John Cowperthwaite, å andra sidan, är fullkomligt okänd för de flesta, liksom betydelsen av hans gärning. Som kanske snarare borde beskrivas som hans återhållsamhet med vanvettiga projekt och "gärningar" av gängse politikerslag?

John Cowperthwaite är i sanning en av vår tids stora hjältar; inte därför att han lyckades rycka med sig massorna, betvinga marknadskrafterna, genomdriva storslagna samhällsprojekt eller komma att räknas som en av vår tids stora samhällsingenjörer - utan därför att han outtröttligt, konsekvent och ytterst framgångsrikt lyckades hindra andra från att göra på det sättet.

KÄLLOR

Framför allt P.J. ORourkes "Eat the Rich", varifrån konceptet att jämföra Tanzania med Hong Kong är snott.

Av Samuel Sirén 11 jan 2002 15:12