Kan jag bli författare?

Fragment ur skrivboken på mitt nattduksbord.

15 november 2000

Och det var ett bra liv hon levde, inga speciella händelser som var så gruvliga att hjärtat frös till, och inga levnadsförhållanden som var allt för svåra. Allt var bara svart is inuti henne och ögonens matta glöd skrämde den mest optimistiska.

23 november 2000 22.24

Jag kände det äta ännu en bit in på mitt hjärta. Nåt svart som kramade lite hårdare. Och sedan kunde jag inte känna smärtan längre, det som kom av allt han sagt i dag och under tre veckor. Fan jävla helvete får inte vara mig själv!

11 oktober 2001 23.14

Andlös, när du skyndar förbi i korridoren
Du har alltid så bråttom
Brister, och ur de spruckna såren flödar honung...
Smälter, som stearin rinner över hud
Smält över mig
Rinn varm in i mig
Andlös när jag tänker mina kinder röda
Spruckna läppar säras
Lindra spruckna med honung
Du är gyllengul honung
Andlös jag dricker
Spricker
Det snurrar

Vår generation bär ärren på våra armar, bevisen på den nya folksjukdomen, den stavas depression och uttalas som en aldrig avtagande ljudlös gråt. Det lömska och djävulska är att de drabbade kontinuerligt motarbetar varandra, endast den egna sorgen kan vara äkta, alla andra är falska och följer bara strömmen på så sätt blir ingen helad, för ensamheten är en del av hemskheten och i mörkret ler hopplösheten över detta nya sätt att splittra oss. Så länge vi lever skall vi minnas den som vänt sig bort men aldrig minnas att vi själva slagit bort den hjälpandes hand för det sker endast i den mörkaste stund ur vilken det inte är säkert att man tar sig ur levande.

ballerina

jag är ballerinan innesluten i den alltför stora kroppen, jag är den strandade valen vars uttorkade ögon följer fiskmåsens glädjerusning över himlen och hans önskan att vara fågeln är min önskan att flyga bort. Jag kan bara skriva bevingade ord platt på mage i min nattliga bädd och hoppas att de tar mig någonstans där man är sin själ och inte sitt kött.

Jag skriver denna självutlämning av ren självbevarelsedrift
.....

1 december 2001

Spränger mitt bröst sliter ut min längtan. Den här mannen, den här mannen måste bli min, hans blondhet river i mig strimlar mig skör.

1 augusti 2001

Jag har förlorat nånting jag aldrig fick chansen att få. Det är som en stor reva i mina vitala delar, en stor bit kött har bara rivits ut av vassa klor och lämnat ett gapande hål ett vakuum som suger in allt mitt syre, min rättmätiga lycka, min framtid, mina klara tankar och mitt vett!

Ibland lättar sorgen. Men den försvinner aldrig helt. Den kan skingras när jag umgås med människor jag tycker om, jag skrattar ofta och mycket. Ingen har hört den hysteriska undertonen eller sett glimten av förtvivlan i mina ögon under de ständigt haglande skämten. Ofta glömmer jag själv bort att jag är falsk. Ingen ser hur jag skakar efteråt, känner hur fruktansvärt tom jag är, vet inte, ser inte, hör inte. Finns inte.

Jag känner hur det drar runt revbenen och drar köttet om mig, kryper ihop och kramar om mig själv. Kan du inte mer än nicka förstående, så nicka då för i helvete och sluta ge den hungriga hopp om en ljusare framtid, där någon verkligen på allvar tar ett ansvar för mig, står ut med mig och faktiskt kan hjälpa mig. Jag kan inte hantera ännu ensom flyr från mig ni som ger mig smält ost att spackla över revorna i mitt kött med och efter ett tag inser att jag är galen och sålunda river ner hela konstruktionen med er stora tass, och tar med er några revben och glashyllor på vägen. En gång till och jag tror jag rasar.

7 juli 2001 11.54 Lördag

så jag gav mig av för att hålla mig sysselsatt ännu en lång dag men nånting var fel, den här dagen klarade jag inte av det jag var alldeles ledsen och konstig, jag kunde inte skjuta undan tankarna som jag kunnat sen... sen i måndags. när sedan heidi inte dök upp, så föll jag, och jag grät och jag saknade och jag kan inte förstå det och jag fasar inför ögonblicket då vidden av min förlust kommer uppenbaras inför mig och jag kommer slås till marken av insikt och skaka sönder i mina knotiga skaklar jag är endast en vagn, likt den charles ingalls hade i lilla huset på prärien och bara björk kan trösta mig nu. hon tröstar och sliter sönder på samma gång. det är åtminstone inte kent, vars sång om andetag endast sliter mig i stycken och gnager runt kanterna och har sin stora tass på mina lungor så jag inte kan
andas

fly och hysterisk aktivitet, det var det enda jag kände till som försvar, men nu föll det och jag kan inte värja mig från vågorna av minnesbilder som sköljer genom mitt svalg, dränker mig i bitterljuvt och vackert. nog var han det vackraste som finns? nog var han det bästa jag hade? varför ska jag hålla på och existera när det inte finns någon som kan hantera mig, efter en tid lämnar de mig alltid, då jag är för svårhanterlig och komplicerad. de gör sitt bästa för att sätta sig in i mitt inre, men vänder strax och springer

skrikande

jag kan kontrollera mig, till en viss del, men de dunster av unket undermedvetet och ångestfyllt inre som ändå tränger ut, tränger ut ur mina ögonhålor, vansinnesångest, de skrämmer er. ni värjer er. jag sväljer er.

jag måste säga att jag är bränd nu. aldrig har jag öppnat mig så stort och tagit emot så mycket skit som jag svalde för kärleks skull och aldrig har någon förstått mig mindre, möjligtvis med undantag för slynan på barnpsyk, men hon älskade mig inte heller

jag kan inte gå ut idag jag är så rädd
jag sviker er som räknade med mig
men jag måste få vara självisk idag
bara kee
bara jag

jag har brutit ihop totalt. och han är hundratals mil bort, mitt hjärta har krupit ihop till en boll och sover med
ihopknipna ögon
godnatt mitt hjärta
vakna aldrig mer

Av Kee Leong 11 jan 2002 15:35