Dikternas mysterium kap. 2

Mönstret som skapar beroendet av kontroll. Kontrollerad av sitt eget kontrollbehov lämnar det inre kroppen för att drömma sig bort från den verklighet som håller den fånge.

Efter sina grubblerier kände hon att det var dags att bege sig hemåt. Men istället för att gå raka vägen hem, gick hon upp och ner på stadens gator. Hon besökte elskåp, väggar och skyltfönster. Vid sina besök satte hon upp några av hennes dikter. Hon brukade göra det. Dels för att hon tyckte det var roligt att andra läste de, för att hon ville väcka deras tankar men också för att hon älskade att fantisera över vilka det var som läste hennes alster, vad dikterna gjorde med folks tankebanor.

Han skuttar över staketet och håller på att snubbla men återvinner i sista sekund balansen och springer vidare. Han är glad, väldigt glad. Och det beror inte på att han just har vunnit en miljon, förälskat sig eller gjort en trepoängare i en basketmatch. Nej, han är glad för att är glad. Väldigt glad.

Han vet att han inte är som alla andra, han vet också att han inte vill vara som alla andra. Han är glad över att han är just som han är, för det kan ingen annan vara. Han tror sig veta att folk i allmänhet inte beter sig som han gör eller tänker som han gör. Och han tror sig också veta att folk i allmänhet vet att han inte beter sig eller tänker samma tankar som de gör. Men det är han bara glad över. Väldigt glad.

När han vaknade i morse så kände han direkt att hans humör var på topp. Att det var en gladdag idag. Han kan inte förklara det, men ibland så poppar de där extra glada dagarna upp från ingenstans. Då vet han att han kommer att vara glad hela dagen. Och därför ska han göra allting glatt. Han tycker att det är hans plikt, gladdagarnas krav, att han ska göra allting glatt dessa dagar. Sprida glädje är hans största prioritet dessa dagar.

Därför gjorde han inte som han brukar när han klev upp ur sängen i morse. Istället för att gå direkt in i duschen satte han proppen i badkarets utmynning och satte på kranen. Han hällde i en halv flaska badskum i det virvlande vattnet. Han plaskade runt i det varma vattnet och sjöng på de gladaste sångerna han kunde. Han stimmade runt i vattnet och han tyckte sig känna att vattnet blev gladare, jo lite gladare kändes det faktiskt!

I stället för att ta på sig sina vardags kläder, letade han igenom hela sin garderob efter det gladaste han hade i klädväg. Han tittade sig i spegeln. Den röda skjortan, de storprickiga grön-rosa byxorna, de omaka strumporna och den orangea hatten klädde honom bara en gladdag som denna.
I stället för att äta de vanliga mackorna tog han fram pannkaksingredienserna och började sedan steka den gula smeten. Han slängde upp de i luften för att vända på de och han tyckte sig se hur glada de blev av åkturen. Med en mättad mage och med sitt gladaste humör som sällskap begav han sig in mot staden.

När han närmade sig Storgatan ökade folkströmmen. Han hälsade alla han mötte med sitt gladaste leende och sitt gladaste hej. Han tyckte om att se folks reaktioner. Dessa sönderstressade, lördagshandlande och folkskygga individer. De var inte vana med att en färgglad herre hälsade på dem. De kanske tyckte att han inkräktade på deras revir när han helt oförberett sa hej och log. De kanske blev avundsjuka för att han gjorde något som de aldrig skulle få tanken på att göra. Eller så blev de bara glada. Det var det han hoppades på, för han tyckte sig tro att det var just det de blev. Glada. Väldigt glada.

Så gick han runt hela dagen. Glatt hälsande och glatt skuttandes. När folkströmmen började sina kände han att det kanske även var dags för honom att bege sig hemåt. Han svängde in på en bakgata och styrde kosan mot hemmets glada vrå. Han stannade vid ett skyltfönster för att ge sig själv ett glatt leende. Då fick han syn på en lapp som satt fastklistrad i hörnet av fönstret. Det var en handskriven lapp. Sakta läste han dess innebörd.

Rättvist fördelat. Ingen lycka utan olycka. Utan lyckans olycka hade olyckan över att inte vara lycklig fått vart ögonblick av glädje att kännas som lyckans evighet.

Evigt lycklig, evigt olycklig? Eller får den alltid olycklige sin olycka av den alltid lycklige?

Han tog fundersamt till sig av det som stod skrivet. Plötsligt kände han hur glädjen rann av honom. Han rev av lappen och stoppade den i sin ficka. Med nedsänkt huvud fortsatte han hem. Han var fundersam. Väldigt fundersam.

När han kom hem la han lappen på bordet. Han tog av sig sina gladdags-kläder. De kläder som förut gjort honom så glad och lätt till sinnet kändes nu bara överdrivna och larviga. Efter att han tagit på sig ett par jeans och en T-shirt satte han en kastrull tevatten på spisen. När teet var klart tog han sin mugg och satte sig ner vid bordet. Han tog upp lappen och läste än en gång vad det stod skrivet. Han kände sig fullkomligt berörd av denna dikt. Det kändes som den hade gett honom ett hårt knytnävsslag i magen. Han hade tappat luften där han stod vid skyltfönstret förut denna dag. Han hade slagits av tanken att hans gladdagar kanske berodde på någon annans olycka. Att hans glädjande hälsningar och glada leende kunde ha sårat de som inte hade någon glädje, kanske hade hans glädje gett olycka istället för lycka. Varje hälsning han gett till folk idag kanske orsakat missnöje hos någon annan. Han kände sig fånig. Han förstod inte varför han brydde sig så mycket över denna dikt han nu höll i handen. Ett par ord på ett papper.

Han gick och la sig. Men han kunde inte sova. Han kände sig blottad. Någon person där ute hade träffat honom rakt i själen. Läst honom som om han vore en öppen bok. En person som aldrig träffat honom, inte visste om att han existerade. Ändå tog han åt sig till den grad att dikten kändes ämnad för honom. Han vände sig om och tänkte på att det skulle kännas bättre efter nattens sömn. Med de tankarna somnade han sakta.

När han vaknade dagen efter kände han genast att tankarna från gårkvällen fanns kvar, lika tydligt nu som när han somnade igår. De funderingar dikten givit honom satt som klistrade utmed hans ryggrad. Rastlös gick han upp och gick in i duschen. Han såg spår efter gårdagens vilda bad, men glädjen han känt då var bortblåst. Länge stod han i duschen och funderingarna ville inte släppa taget om honom. Han, som annars brukade kunna skaka av sig sorger och besvär som en blöt hund skakar vatten ur pälsen, var som besatt av dikten.

Frukosten bestod idag av de vanliga mackorna och medan hans energiförråd gradvis fylldes på klarnade tankarna. Han måste se om det fanns fler dikter, eller om det bara var en engångsförtelse. Beslutsamheten gav honom nya krafter och han klädde sig snabbt och styrde riktningen mot staden.

Han småsprang på den nötta asfaltvägen. Han var ivrig och förväntansfull, men också lite nervös över om, och i så fall vad han skulle hitta på sin jakt.

Han gick in på den förstan gatan som kom i hans väg. Han gick sakta och sökte igenom varje vägg med blicken för att hitta det han sökte. Ingen lapp. Han hoppades på bättre tur när han fortsatte på nästa gata. Så gick han, gata upp och gata ner. Beredd att ge upp hoppet såg han plötsligt ett elskåp med en papperslapp fastklistrad. Han ökade farten men till hans besvikelse var det bara ett flygblad om en orkesters spelningsdatum. Han gick vidare, tröttare efter var tom vägg. När han svängde in på gatan bredvid den han hittat lappen igår, slog hjärtat ett extraslag. Där, på en husport satt det mycket riktigt en liten, handskriven lapp. Han rev av lappen och satte sig ner för att läsa sitt fynd.

En ny dag. Fantastiskt spännande, en samling av minuter att fylla med den okända framtiden. Dock känns dagarna likadana. De dagar som lyckas sticka ut är de som ändrar mönstret. Mönstret som skapar beroendet av kontroll. Kontrollerad av sitt eget kontrollbehov lämnar det inre kroppen för att drömma sig bort från den verklighet som håller den fånge. Likt tunga bojor vid en vägg är tankarna fastkedjade i deras egen onda cirkel. Kedjans svaga länk måste hittas och stärkas för att bryta förbannelsen.

Av Josefin Åkesson 08 jan 2002 10:29