City slickers?

250 snöröjningsfordon kan låta ganska väl tilltaget. Det är på tiden, en stad av Stockholms storlek i ett land med Sveriges klimat bör normalt sett inte snöa in så totalt som denna vinter.

Jag är kluven. Å ena sidan var snöandet tidvis en ren katastrof. Som då jag skulle ta mig från Gullmarsplan till Huddinge sjukhus för att hälsa på min nyopererade mamma. SL:s trafikupplysning på nätet rekommenderade mig att ta bussen till Älvsjö och där byta till pendeltåg mot Flemingsberg, och därifrån några minuters snöpulsande upp till sjukhuset. Första delen av resan gick bra, det tog mig en kvart att ta mig till Älvsjö. Därifrån skulle pendeltåget ta omkring tio minuter, ingen längre resa att tala om. Men - som alla vi som känner till Murphys lag vet - om man lämnar öppningar för fel och misstag i sin plan är det ganska troligt att någonting skiter sig. Det gick ganska snabbt upp för mig att det där med pendeltåg bara var att glömma. En avgång var 15:e minut enligt normal tidtabell hade ersatts med tre inställda tåg på raken. Det var tio minuters väntan på det som egentligen skulle gått härnäst. Totalt 55 minuter att vänta på mitt tåg alltså. Nej, naturligtvis inte. Det tåg som ännu inte hade blivit inställt var tio minuter försenat. OK, 65 minuters väntetid. På ett tåg som kanske skulle ställas in. Så det blev en alternativ resväg, och resan från Gullmarsplan till Huddinge sjukhus tog mig totalt 105 minuter. Så nog ställde snöandet till en del problem.

Å andra sidan var det trevligt med en vit jul och lite julstämning. Jaja, den kanske var i snöigaste laget, jag hade klarat mig med hälften så mycket snö. Jo, jag önskade mig en vit jul, men man ska ju vara försiktig med vad man önskar sig, eftersom man kan få det. Ett talesätt som besannades denna vinter.

Men nu har Stockholms politiker äntligen insett att det har snöat denna vinter. Och handlat därefter, snön ska bort, och därmed basta! 250 snöröjningsfordon ska förvandla Stockholms gator och vägar från puckelpister till just gator och vägar. Jag läser vidare på Aftonbladet, och inser att väckarklockan har ringt med besked i stadshuset. Inte nog med att de plogar, nu ska snön även forslas bort!

Applåd!

Det är inte ofta våra folkvalda tar verkligheten på så stort allvar. Det har ju annars varit lite knöligt att ta sig fram till fots med alla snövallar och snödrivor som alltid är i vägen. Kanske bådar detta gott, kanske kommer politikerna att vara medvetna om att det kan komma att snöa även nästa vinter? För det gör det, till och med i Stockholm. Trots att gängse uppfattning brukar vara att det snöat för sista gången. Men hittills har jag inte upplevt en vinter utan någon snö överhuvudtaget. Inte i Stockholm.

Ett snöigt minne dyker upp i mitt huvud när jag läser artikeln på Aftonbladet. Jag reser sju år tillbaka i tiden, och befinner mig plötsligt på ING3 i Boden och sitter som kasernvakt en kall och snörik vinterkväll. Det är mörkt ute och ganska sent. Ögonen vill trilla igen, men så väcks jag ur halvslummern av ett brölande utanför infarten till regementet. Jag kastar ett getöga ut genom fönstret och ser bara ett par gigantiska hjul framför bommen, resten av fordonet står utanför synfältet. Jag lutar mig lite åt sidan för att få en bättre överblick, och ser att det är en ganska bamsig vägskrapa. Föraren äntrar ner från förarhytten och kommer fram till luckan. Jag frågar efter hans ärende, och utgår redan på förhand från att han är här för att ploga upp landningsbanan på flygfältet nån kilometer längre bort. Nix, det visar sig att han ska röja gårdsplanen framför kanslihuset. Med en vägskrapa som har kapacitet motsvarande tio av de fordon som används i Stockholm. Röjningen tar ett par minuter, och sedan rullar vägskrapa med tillhörande förare vidare mot nya utmaningar. Om nu någonting kan anses som en utmaning för ett sådant fordon i ett sådant sammanhang. I en liten stad som Boden, vars folkmängd motsvarar den i en mindre förortskommun i Storstockholm. Hela Norrbottens befolkning är bara en bråkdel av Stockholms. Men de har gott om vägar som ska hållas fria vintertid. Och det jobbet klarar de ganska bra.

Tillbaka i Stockholm. Här ser vi ett fåtal lastbilar med snöplog tillfälligt påhängd i fronten, och de kämpar mot tre saker:

1. Att ploga undan snön.
2. Att inte själva köra fast i den snö de ska ploga bort.
3. Ta sig förbi bilar som står parkerade utmed vägar och gator, hinder för snöröjningen.

Det är nog bara att inse att vi här nere i Stockholm har hopplöst dålig förståelse för vad vinter och snöfall medför. Vi kan inte bara skylla det här på politikerna, även om de får ta en stor del av skulden till den här röran. Vi är alla mer eller mindre delaktiga. Fastighetsägarna ansvarar för att hålla rent framför sina fastigheter, väldigt viktigt i de mer tätbefolkade delarna av staden. Ägarna till de fordon som står parkerade lite här och var kunde underlätta för snöröjningsfordonen genom att flytta sina fordon till redan plogade delar av gatorna. Nåja, i den mån sådana existerar alltså. Stadsplanerare och fastighetsägare i Stockholm borde kanske tänka lite mer på att ordna fram garage och parkeringsplatser för de fordon som finns i stan så att de inte står i vägen när det är dags att ploga gator och vägar.

Frågan är bara vad som måste hända för att vi ska vakna till liv här i Stockholm. Måste det gå så långt att hela staden totalt snöar in, att gamla och svaga människor fryser eller svälter ihjäl för att de inte kan ta sig någonstans, och för att ingen kan ta sig till dem och ge dem hjälp?

I storstäderna är beredskapen för den här sortens problem inte riktigt vad den borde vara. Det är ett faktum, någonting som Civilförsvaret gärna påpekar. Hur ska vi som bor i Stockholm klara ett långvarigt avbrott i tillförseln av el, gas och värme? Jag vet hur jag gör i teorin, men samtidigt är jag medveten om att jag har dåliga förutsättningar för att göra det praktiskt. Hur värmer man upp bostaden när det krisar? Jo, man eldar oftast. Det hände en vinter innan jag flyttade hemifrån. En ganska stor villa söder om Stockholm med braskamin placerad i vardagsrummet med ett system av värmekanaler som blåste ut varmluften i sovrummen. Inga problem alltså. God tillgång till ved och annat brännbart.

Men nu då? I en stadslägenhet? Jag har ingenstans att elda. Ingen öppen spis. Ingen braskamin. Fyrfat är inte att tänka på, då kommer koldioxidförgiftningen som ett brev på posten, förutsatt att jag inte redan hunnit sätta eld på resten av lägenheten. Öppnar jag ett fönster blir lägenheten snabbt utkyld, även om jag får ut de giftiga gaserna. Infravärme? Tyvärr, det kräver elektricitet. Bygga en igloo utanför huset? Kort sagt, scenariot är inte särskilt tilltalande.

Men vi blev kanske en erfarenhet rikare efter den här vintern i alla fall. Även en storstad kan förvandlas till vildmark om det vill sig illa. Vilket medför en situation där vi i slutänden är beroende av oss själva för att överleva. Klarar vi den biffen?

Och nog är jag en riktig city slicker som kommer att hamna i klistret om det krisar. Men det är inte ett frivilligt val.

Och nästa år ska jag önska mig en snöscooter i julklapp!

Av Magnus Orest 07 jan 2002 12:43