Tidningsbud på Södermalm

Allt började i somras. Jag slutade skolan, fick de sista småpengarna från CSN och började bli hungrig. Först räddade mig en bekant och jag fick lite svartjobb - jag hade inte rätt till socialhjälp på grund att jag inte var skild, fast jag inte längre levde tillsammans med min fru. Sen svarade Pressens Morgontjänst på mitt brev och anställde mig, så jag började jobba på nätterna som tidningsdistributör. Då på nätterna upptäckte jag ett Stockholm som jag inte kände till.

Ett tidningsbud börjar jobba när det är djupaste natt. På lördags- och söndagsmorgonen är det lite folk på gatorna som är fulla, men andra dagar är det tyst och spöklikt, åtminstone på Södermalm. Jag sprang med tidningar varje dag och då upptäckte jag att i vissa hus mår jag inte så bra, att i vissa hus är jag faktiskt mycket räddare än i andra! Inte att jag är någon fegis, kanske lite känslig kunde man säga. Andra tidningsbud kanske inget märker, men jag gör det.

Så redan i somras började jag undra och grubbla, varför är det så, varför känner jag mig så konstig på vissa vindar en tidningsdistributör måste ibland gå över vinden, medan på andra vindar, som kanske egentligen ser mer spöklika ut, känner jag ingenting.

Men mina fem veckor gick och jag slutade, åkte till Prag och glömde allt. Sen fortsatte jag plugga, men i december var pengarna slut igen, för att CSN eller skolan blåste mig - de kunde inte komma överens om vems fel det var. Och då började jag jobba igen som tidningsbud. Den här gången i andra trakter än i somras. En trakt vid Katarina Kyrka. Och där upptäckte jag det! Jag är verkligen ingen fegis, jag är snarare något medium eller nånting åt det hållet. Jag gick varje dag över kyrkogården runt kyrkan och där jag var faktiskt glad, jag var inte det minsta rädd där. Och jag vet också varför: för att de döda som sover där har det bra, de är i lugn och ro och behöver inte bry sig om någonting. Däremot de krafter som man träffar på gamla vindar, i gamla gårdar, de sover inte, de vilar inte, de väntar. Och när det är lugn och alla levande sover, och ingen mera stör dem, då försöker de berätta vad som hänt dem och hur man kan hjälpa dem. Men vi är bara människor, så vi hör inte. Vissa av oss har bara gåshud och är rädda utan att veta varför. Men jag vet och nu vet ni det också, så om ni någon gång går hem mitt i natten och plötslig blir rädda, spring inte, försök stanna och lyssna, kanske vet ni sen mera än jag vet.

Av Ladislav Čapek 06 jan 2002 13:14