"Ingen fara!"

Tonåringar som är ute på egen hand utan vuxnas vakande öga har lätt för att hamna i klistret. Skumma karlslokar, ungdomsgäng och annat oknytt utgör en fara för barnen i familjen. Ingen normal förälder vill se sin fjortonåriga dotter umgås med fula gubbar ute på stan. Eller knarklangarna som glider omkring i flotta bilar av märke BMW och Mercedes och impar på tonåringarna. Alla vet vi väl vad som kan hända då? Jodå, allsköns tråkigheter, problem med myndigheterna, och så vidare.

Många föräldrar andas nu ut och känner sig lugna tack vare Internet, i mångas ögon världens bästa barnvakt. Barnen leker med sina datorer och chattar med sina kompisar utan att sätta så mycket som en lilltå utanför dörren. I hemmets trygga vrå är de just trygga. Eller är de det?

Nej, det vill jag verkligen inte påstå att de är! Nätet är en digital spegelbild av samhället, samma sorts människor som finns där finns även på nätet.

Det här är en del av faran med Nätet. Föräldrarna har ofta ingen koll på exakt VAD deras barn ägnar sin uppkopplade tid åt. Jag tillhör en av de äldre "Internet-generationerna". Är man några år över min blygsamma ålder på 27 år är man ofta för "gammal" för att sätta sig in i vad Internet är och medger. Man var redan vuxen när Nätet blev var mans egendom och har inte präglats på samma sätt som jag och andra i min ålder.

Jag har varit uppkopplad sedan den tid då knappt någon hade hört talas om Internet. Då utvecklingen började. En av Informationsålders neanderthalare, det är vad jag är. De som idag har barn i tonåren är ofta själva av en generation som varken intresserar sig för eller bryr sig om Internet. Det går att skicka e-post och surfa, jättebra. Behöver man nåt mer? Jo, man kan handla också, sån där "e-kommärs" som alla snackade om för nåt år sedan. Men det är allt vissa associerar med ordet Internet. Det är för digitalt, för abstrakt, för anonymt, och man inser inte fullt ut att det alltid finns en annan människa bakom varje alias som finns på nätet.

Jag gillar communities, det vill säga mötesplatser på nätet. Sourze.se är en. Shortcut en annan, och det finns många fler som till exempel Lunarstorm, Nightlife och Vilda Webben. Jag är med på en del av dem. På dessa communities kan alla komma i kontakt med alla. Så mycket brukar de surfande barnens föräldrar förstå, och många tycker att det är jättebra att deras barn kan komma i kontakt med andra barn från hela landet eller hela världen. Det är vad en aningslös och välmenande förälder kan tro. Men det största problemet med många communities är att de tillåter total anonymitet. Du behöver en e-postadress för att registrera dig som medlem, en sådan kan du fixa via Hotmail. Bortsett från vissa smärre spår du lämnar efter dig är du totalt anonym.

På vissa communities kan du sedan utge dig för att vara i princip vem som helst. Du anger din ålder, dina intressen, laddar upp en bild på dig själv, och så vidare. Men allt hänger på att du är helt ärlig när du gör det. Annars fallerar systemet. Exempelvis har Lunarstorm en process för verifiering av användarnas bilder. Tanken är god, men det fungerar inte, så enkelt är det. De kan sortera ut rena skräpbilder på kossor, hundar, könsorgan eller upphovsrättsskyddade bilder på kändisar. Utöver detta är systemet helt tandlöst, även om bilder som "misstänks" föreställa någon annan än användaren kan underkännas - Hur ska de veta att den bild jag laddar upp föreställer mig? Det kan lika gärna vara min kusin, min kompis eller någon jag fotograferat på stan. De enda referenser de har är just de uppgifter jag angivit. Ålder, intressen, och så vidare.

Vi tar en uppdiktad historia: Låt säga att person A är en 14-årig flicka från en storstad i mellansverige. På en community träffar hon person B, en till synes trevlig och intelligent 15-årig kille från samma stad. De mailar och chattar flitigt med varandra, och tycke verkar uppstå.

Vad person A däremot inte vet är att person B inte alls är en 15-årig kille. De bor visserligen i samma stad, men där upphör sanningen. I själva verket är person B en 47-årig man som suttit på kåken de senaste åren. En person med våldsamma tendenser. Klassad som psykopat. Av polisen ansedd som ett hopplöst fall som bör hållas borta från andra medborgare. Av det sociala ansedd som ett offer vars människovärde samhället måste värna om. Därför släpps han ut för att återgå till ett normalt liv i samhället.

Det vet däremot inte person A någonting om. Hon tror att hon har hittat en riktig guldkille som hon kan lita på. Och vad hon gör på nätet vet inte hennes föräldrar någonting om, de är bara glada så länge hon låter bli att hänga utanför ungdomsgården och berusa sig på folköl och koffeintabletter.

Slutligen föreslår person B att han och person A ska träffas IRL någon dag. Gärna efter skolan. Kanske vid bensinmacken i närheten av där person A bor, vilket hon tidigare berättat för person B. Sagt och gjort, de stämmer träff en kvart efter att hon har slutat på fredagseftermiddagen.

Under helgen dyker de första tidningsrubrikerna om en försvunnen person upp. En vecka senare hittas hon. I vilket tillstånd kan vi själva räkna ut. Polisen står med ett olösligt fall. Inga vittnen. Inga spår. Inga indicier. Misstankar finns, men det är som att jaga ett spöke. Person B has left the building. Han avregistrerar sig nu från den community han var medlem på, men först raderar han alla spår han lämnat efter sig. Sedan avslutar han sitt mailkonto på Hotmail. När detta är klart börjar Person B om från scratch med anonymt mailkonto, fejkad identitet på någon community, och siktet inställt på nästa offer. Vem ska stoppa honom den här gången?

Det här är en påhittad historia. Men den är tyvärr inte så verklighetsfrämmande som många vill tro. Liksom i vårt fysiska samhälle finns det på nätet gott om konstiga typer som utgör en fara för normala medborgare. Myndigheterna saknar resurser - och i vissa fall även viljan och förståelsen - för att bedriva någon mer omfattande verksamhet för att hålla kriminella element under kontroll.

Tidigare i år spärrades gästböcker och mailfunktioner på en av nätets mest populära svenska communities. "Underhållsarbete" var den officiella förklaringen, men det "officiella ryktet" gjorde gällande att det var på begäran av polisen detta gjordes. Ingen kunde läsa, skriva eller radera gästboksinlägg eller e-postmeddelanden under flera dagar på denna community. Skälet var att en ung flicka hade hittats mördad, och denna community misstänktes vara den väg förövaren hade använt för att komma i kontakt med sitt offer. Om det nu visade sig vara som man misstänkte ville man ju inte att mördaren skulle kunna gå in och sopa igen spåren efter sig, det vore inte till utredningsarbetets fördel.

- Detta är inte en verklig version av min lilla historia, fallet löste sig och förövaren greps, det var inte fråga om en bekantskap via nätet. Men hur mycket har vi lärt oss av det fallet? Inte mycket! När jag hörde talas om det var det bara en sak som förvånade mig, nämligen att det inte hade hänt tidigare. Communities av det här slaget har funnits ett tag, och det är i mina ögon ren och skär tur som är skälet till att det inte har hänt någonting tidigare i Sverige. Tror vi verkligen att det inte kommer att hända, bara för att det inte redan har hänt?

Barnen är ju trygga, eftersom de hellre sitter hemma och surfar än är ute och strular med kompisarna. Det är vad många föräldrar tror än i dag. Men tvärtemot denna naiva övertygelse så tycker jag att samhället har blivit mindre tryggt. De underliga typer som normala föräldrar vill skydda sina barn från har inte på något vis stängts ute från barnens tillvaro. Tvärtom, de har istället flyttat in i vanliga svensson-familjerns pojkrum och flickrum, genom barnens datorer och internetuppkopplingar.

Jag har själv sett exempel på underliga typer som via diverse communities försöker komma i kontakt med intet ont anande barn och ungdomar. Exempelvis 34-åringar som erbjuder 13-åriga flickor en "smak av vuxenvärlden". I själva verket kanske de är harmlösa och ensamma människor med lättare beteendestörningar? Men det är naivt och verklighetsfrämmande att tro att tonåringar själva ska ha det omdöme som krävs för att känna att det är fara å färde när någonting som detta är på väg att hända.

Trots detta ser man knappt någon debatt i vårt samhälle om säkerheten på nätet. Varför? En orsak kan vara att det är svårt att knipa några politiska pluspoäng i en fråga som denna, en annan orsak är att kunskap och motivation hos ansvariga politiker saknas. I Sverige agerar man inte, man reagerar. Någonting måste hända innan man börjar tänka på lämpliga åtgärder.

Så i väntan på att någonting ska hända på den här fronten kan vi bara hoppas att medelsvensson ser till att ha hyfsat bra koll på vad deras barn gör på nätet. En ansvarsfull förälder låter inte sina barn umgås med vem som helst IRL IRL: In Real Life, en förkortning som används i Internet-sammanhang för att träffas/umgås i verkligheten., och då bör man inte heller tillåta att det sker via datorn och internetanslutningen. Problemet är bara att folk inte är riktigt medvetna om att det är just så det är.

Jag vill verkligen inte att vi inför något slags förbud för att komma till rätta med det här problemet, men jag vill att vi alla blir mera medvetna om vad som kan hända om vi inte inser att det finns risker.

Av Magnus Orest 06 jan 2002 12:33