Visst är UFF en sekt...

Eftersom jag var för ung för att det skulle få skicka mig till Afrika dessa förfärliga bestämmelser gjorde jag annat volontärarbete. Mannen som visade mig runt i lokalerna blev illamående och höll på att svimma. Vi fick springa från hus till hus i ett villaområde och be folk att till nästa vecka plocka fram sånt de ville skänka, så att det fanns till hands i tamburen. Det var viktigt att vi sprang. Alla sprang. Jag var väldigt tacksam för pausen och jag minns att en av tjejerna i gruppen var kortsnaggad och berättade hur sminkad och sajlad hon varit- förr, i sin tidigare omedvetna tilvaro. Hon lät som en pingstvän som bekände ett liv i fördärvet. Det räckte för att jag skulle dra öronen åt mig.

Mina föräldrar reagerade inte på mitt UFF-arbete. Min pappa, hade fått ett veritabelt anfall av sektfobi när han hittade en bok från Hare Krishna hemma en bok de för övrigt prackat på mamma. Men UFF lät som en politisk organisation och såna var inte farliga.

Jag var runt lite och kollade när jag var i gymnasieåldern och lite efter. Scientolgerna lockade med unga män med strålande leenden såg senare att de hade snygga tjejer också men de gick bara på killar Sexton som jag var gick jag på flörten och köpte "Dianetik" som jag förvarade i mitt skåp i skolan för att undvika mer oro hemma. Jag avfärdade den som ett hopkok av psykologi och amerikanskt blaj vilket jag är lite stolt för idag.

Församlingar på väg till Livets Ord flydde jag ännu snabbare, besvärad av obeskrivligt påflugna killar som svamlade maniskt om hur mycket de hade syndat innan de blivit frälsta. Dessutom var det nästan enbart killarna som pratade, tjejerna satt som skrämda fåglar i soffan. De bjöd alltid in till samkväm med sällskapslekar som slutade med lovsång. Gud är kung! hojtade de. Jag tyckte det verkade ologiskt. En Gud smäller väl högre än en kung redan från början. Snacka om att bli befordrad snett åt sidan.

När jag flyttade till Stockholm 1987 hamnade jag i försäljarbranschen igen, mest av ensamhet och ett vänligt men enträget tjatande från en tjej jag mött på gatan. Humanistiska partiet hette de och var "vänsterinriktade" -ännu en grej som är svår att identifiera som sekt. Och oj, vad de behövde illustratörer till sin tidning, visade det sig när jag berättade att jag gick på konstskola.

De var även i skriande behov av fotografer, journalister med mera fick jag veta när jag långt senare träffade andra som gått på samma nit. Jag blev inte illustratör. Surprise! Jag fick kränga klistermärken. UFF-almanackorna hade jag sålt efter egna taktiker, nu utbildades jag i konsten att övertala tveksamma och spela på skuldkänslor. Bland annat skulle man, om någon uttalde skepsis för vad det egentligen låg bakom, bli lite förorättad och slänga tillbaka frågan- ja vad tror DU det ligger bakom, och således överföra beviskravet till åklagarsidan.

Jag tror det var "stoppa apartheid" eller något annat behjärtansvärt. Kvinnor köpte mer än män. Alla svarta afrikaner hånskrattade bara, de hade sett gatulurendrejare förr.

Plötsligt stod jag inför en försynt ung man som bara mycket stillsamt svarade, nej, det där vill jag inte ha för det vet jag inte vad det är, Varpå det slog mig att jag inte heller visste. Jag frågade vart pengarna gick. De gick till en kampanj. Troligtvis var de också själva kampanjen. Och överskottet gick till själva partiet, tippar jag.

Nu vet jag lite mer. Engagemanget i Humanistiska Partiet ledde för en del så småningom till medlemskap i något som kallades "rörelsen" Men det lär ha kostat pengar. Jag vet inte, jag bangade långt innan jag kom ifråga för medlemskap. Och nu är de borta.

Som ni hör stannade jag inte många minuter i varje sekt. Min dåvarande pojkvän tog dock priset genom att bli utslängd ur scientologikyrkan. De brukar annars gå in för att hålla kvar folk, men han var väl till mer besvär än nytta. Det enda tråkiga med min sektperiod är att jag inte fick några referenser från någon utav sekterna. Det skulle jag haft nytta av när jag söker säljarjobb. Kan man kränga de fula almanackorna och klisterlapparna, då kan man nog kränga det mesta.

Irène Karlbom

Av Irène Karlbom 05 jan 2002 17:21