Basket, Satans egen sport

Jag har aldrig spelat basket i mitt liv. Det har mycket att göra med att jag bor i Avan. I Avan är alla sporter som inte är hockey bögsporter, och basket var nummer ett på listan. Det gällde alltså för killarna, alla tjejer spelade basket. De red dessutom. Jag tror inte de gjorde något annat. När någon kille fick chans på tjejen så fick han tillåtelse att vara med på basketträningarna, om han satt tyst på en bänk och inte låtsades om sin flickvän. Ridträningarna var naturligtvis inte att tänka på.

När fan blir gammal blir han religiös. Jag har nu sadlat om till basketspelare på äldre dar, komplett mot hederskodexen, med risk för total utfrysning. Jag är visserligen sjutton, men i byar är traditionens makt stor. Jag ser det i alla fall som ett sätt att kasta om lite i patriarkatet i byn. "Viva la revolucion", "hasta la victoria siempre", basket för människor med snopp.

Jag spelar basket en dag i veckan, har nu spelat totalt sju träningar. Jag betraktar mig som något av en talang, men det stämmer inte alltid för mig. Det blir alldeles för ofta problem med skott och pass och dribblingar och sådant.

Igår var det i alla fall dags att testa mina vingar. Vi hade nämligen match mot Avans stolthet, tjejer 85/86. Innan referatet börjar borde jag kanske klargöra att jag spelar i ett lag som består av alla baskettränare i byn. Jag och Per, min kompanjon i denna lilla coup detat, var där som felande länkar, för att jämna ut matchen. Vi lyckades ganska bra med det också, vågar jag påstå. Mitt facit under matchen blev inte vad man skulle kunna kallla för lysande. Faktiskt så blev det snarare något slags mörkt hål under sängen som mystiskt suger upp allt ljus.
Jag lyckades göra noll poäng. Jag gjorde lika många assist. Jag plockade hem några returer, men det var inte så konstigt med tanke på att jag är några decimeter längre än de längsta av tjejerna. Mitt spel var mycket stabilt, det var det. På samma sätt som man kan säga att en döds tillstånd är stabilt.

Vi vann i alla fall matchen klart, men det var föga tröst. I lagsporter är det ju ack så mycket viktigare att visa upp sig, eftersom man måste konkurrera både med människorna i sitt eget lag, och dessutom motståndarlaget.

Mina erfarenheter från hockeyn betalade sig, och det var ju inte så förvånande. De flesta tjejerna var överens om att vi spelade så fult, att det knappast kunde kallas basket överhuvudtaget. Vilket i och för sig inte är så dåligt, med tanke på min sänkta status i byn.

Nu har jag i alla fall en fot inne. Inne i basketkulturen, alltså. Denna gigantiska kult växer stadigt, sprider sitt nät skoningslöst. Nog har ni sett dem. Människorna som går omkring i träningsoverall på skolan, lyssnar på Nelly och pratar ständigt med varandra om helgens matcher. De står i bjärt kontrast till de vanliga människorna, som går omkring i jeans tajta om det är tjejer, lyssnar på Hammerfall, och diskuterar helgens fylloeskapader.

Går man lite djupare in i nätverket blir det mer och mer skrämmande. Alla känner alla, på något underligt sätt, och framför allt så känner alla tränarna. Tränarna, som ofta är killar, är ofta några år äldre än spelarna, som i sin tur ofta är tjejer. Men det intressanta sammanhanget bleknar när man lärt känna något av offren. Jag skriver offer, men medbrottsling kan vara lika lämpligt. Man märker snabbt hur engagerade de är. De offrar helgerna, och inte för matcher, utan för arbete. När jag spelade hockey behövde vi aldrig arbeta. Och de verkar glada. Nöjda. Lyckliga. Och häri ligger den stora faran.

För varför ska de sluta, när de mår bra av det? Det blir i stället en nedåtgående spiral, de dras allt djupare in, äts upp, assimileras.

Men nu har jag alltså ena foten inne. Nu kanske det går att stoppa trenden. Vi är få, men vi är engagerade. Förhoppningsvis räcker det en bit.

Av Emil Brännmark 05 jan 2002 15:20