Studentåren i Umeå

Det var dags att återvända till eldoradot på Ålidhem, där livet kretsade kring universitetet, IKSU, Corona och korridoren. Väl besökta platser inom 5 minuters radie. Där färdmedlet var cykeln, färdvätskan alkohol, kärleken drivmedlet, festerna målet - och tentaångesten, det enda som var riktigt verkligt.

Och mellan festerna och fikapauserna kunde vi engageras och fascineras av samhällsdebatten, när ett barskrapat studielån med rekordfart tagit slut. Och visst studerades det flitigt, när dagarna innan tentan väckte ångesten och samvetet till liv. Och visst åt man näringsrik kost, när nudlarna ersattes av husmanskost under ett veckoslut i mammas förvar!

Jag var på tröskeln mellan tjej och kvinna, på balansgång i livet. Med hoppande hormoner och en omognad som brann vred jag om min egen nyckel till de tjugo kvadratmetrarna i studentkorridoren. Och med igenkännande ögon återsåg jag de välbekanta kassörskorna på ICA. Upprymd, salig, blott 19 år. Med spritt i benen var livet bekymmerslöst och simpelt.

Det första året funderades det över de stora frågorna, ty vem som skulle köpa ut på systemet var ett stort bestyr. Likt brunstiga hingstar begav vi oss ut på jakt. Kärlekssuktande och på darrande ben sökte vi, inte så mycket efter den stora kärleken, som färgsprakande äventyr och pulserande förälskelse. I hemlighet fick fantasierna löpa amok och vi drömde om framtidens lycka och stundens nycker.

Med de bästa intentioner var vi på spaning efter "spanen". Överallt och ingenstans; i ICA-affären, på IKSU, på UB-fiket och på föreläsningarna; men mest av allt på festerna! Och inte sällan på studentkåren Corona. Men med tiden också dansgolven och pojkarna på V & R, Draggen, TC, Rådhuskällaren och REX. Med rodnande kinder och kärlek i blicken mötte pojke flicka med telefonnummer i pant. Men med dunkelt ljus och bakgrundsmusik förkläddes grodor till prinsar, vars glamour i dagsljus allt som oftast försvann. Och vi blev påminda om ödsligheten som fanns inom oss som alltid lämnade oss ensamma, till slut.

I eftersvallet följde misströstan och räknade var de dagar av otröstlig misär. Besvikna och förvirrade cyklade vi då hem från festen. Och när efterfesten följde samtalade vi till sent. Och allvarsamt ventilerades de fagra pojkarna små. Vi analyserade och förstod oss på, tills skrattet ekade och världen inte var så rutten längre! Och när gryningen föll kunde vi klarsynt konstatera att vi ur ett mikroperspektiv visst var lyckliga.

Och vi höjde blicken för att dra slutsatsen när du mister en så står tusen dig åter. Så levde vi, och andades. Och kamouflerade oss i de perfekta klänningarna, de tajtaste jeansen - beroende på vilket humör vi var på idag. Så fortlöpte jakten med vännerna som alltid bodde så nära att man kunde vinka till varandra genom fönstren!

Terminerna avlöptes med husfester, korridorfikan, flirtar, besvikelser, lustar, drömmar, studier och tentor. Genom en kameralins som förevigade mina vänner, en välskriven gästbok, ett hemgjort "rackabajsarvin" - som fick oss att våga mer än vi annars skulle - och söndagarnas pilgrimsfärder till meckat Skogis, blickar jag nostalgiskt tillbaka.

Tankarna virvlar och minnesfragmenten spretar! Tillsammans levdes det, livet som var startskottet till vuxenlivet och scenarierna som skulle sakna allt motstycke. Fem fantastiska år! Och den 19 december 1997 packade jag väskan. Upplevelsen slutar där. På darriga ben och livrädd som få, med avsikten och insikten att det var dags att skaffa vuxenpoäng.

Av Sara Magnusson 04 jan 2002 14:34