Andrepiloten dog efter en kvart

Jag hade just klarat av en månad i hemlandet. Iran hade just klarat av en månad med mig. Nu var vi på väg hem till Sverige igen, tillbaka till knäckebröd, deprimerande väderleksrapporter och Gudrun Schyman.

Efter ett antal hejdåkramar och visessnartigentårar satt vi på planet. Bältena spändes, böner bads och snart var vi i luften. Hörlurarna åkte på. The Smiths dansade i mitt huvud med en charmig man.

Jag och min syster satt bredvid varandra och framför oss satt en monitor som visade planets resa genom de olika länderna. Just när vi satt och tittade som bäst på det animerade lilla planet på kartan så vände det om. Det vände tillbaka till flyplatsen i Tehran, Iran. Va?

Jag tog av mig hörlurarna, hann slänga en blick åt min syster och precis uppfatta meddelandet i högtalarna.
Det hade skett ett litet missöde och vi var tvungna att åka tillbaka. Va? Folk började skrika, jag skulle ju hem igen, The Smiths sjöng vidare om någonting helt annat, va?

Väl tillbaka i den 45-gradiga värmen fick vi veta att det lilla missödet bestod av en andrapilot och en hjärtattack. Han hade kollapsat och dött i cockpiten ungefär 40 minuter efter start. Overkligt. Så satt vi i ytterligare fyra timmar på flyplatsen innan vi fick sätta oss på ett nytt plan. Hörlurarna åkte på igen. Ingen musik. Blundade för att inte titta på skärmen. Öppnade ögonen igen efter sex timmar. Framme i Sverige. Här dog man inte.

Av Navid Modiri 04 jan 2002 14:58