Omföderskan alias Mrs Know-it-all

Båda gångerna jag befunnit mig på BB så har jag trott att jag har vetat. Jag har känt mig starkast i världen och varit övertygad om att jag haft sanningen inom räckhåll. Senaste gången var jag så uppfylld av min egen förträfflighet att jag beslöt att dela med mig. Jag tyckte att det nu var dags att ösa ur min oändliga källa av visdom som jag tillskansat mig genom att gå igenom graviditet och förlossning inte bara en, utan två gånger.

Fortfarande hög på endorfiner väljer jag ut ett lämpligt offer i sjukhuskorridoren. En ung tjej som står utanför matsalen med sin nya bebis i famnen och ser lite vilsen ut. Jag ler inåtvänt, och känner hur all min visdom väller fram, redo att omsluta denna stackars varelse som säkert är helt förvirrad. Jag ska upplysa henne, jag ska berätta för henne hur det är och framförallt hur det blir. Jag ska berätta för henne hur det VERKLIGEN är, inte skrämma henne på något vis, men heller inte försköna det som faktiskt många gånger inte är helt trevligt. Väl framme hos henne ler jag vänligt, lägger huvudet på sned och säger:

"Vad söt han är. Jättesöt, verkligen". Regel nummer ett: Det spelar ingen roll hur ungen ser ut man måste alltid, ALLTID, säga att han eller hon är söt. För om ni inte visste det så ligger samtliga mammor på BB och ömsom kastar nedlåtande blickar på alla andra skrynkliga, rödmosiga, tilltryckta ungar, ömsom tackar gud för att just deras barn är så outsägligt vackert. Om ni undrar hur jag visste att det var en pojke så säger jag bara att på BB råder fortfarande stereotypa könsroller på det mest tydliga vis vilket innebär att blå filt pojke, rosa filt flicka.

Hon tittar på mig, ler lite osäkert och säger sedan samma sak till mig. Sociala koder och vanlig artighet existerar även när man precis fött barn. Jag fortsätter att prata om det fantastiska med att få barn, om hur häftigt det är och samtidigt som jag pratar flyttar jag, med van hand ska tilläggas, min egen bebis från vänster till höger arm, justerar droppskydden i behån och rättar obemärkt till bindan, stor som Östergötland, i det tvåmans-tält som för tillfället tjänstgör som mina trosor. Jag tar ett djupt andetag och fortsätter: "När jag fick min första," här pausar jag för att hon riktigt ska förstå att det är en Omföderska hon talar med och för att hon ska kunna komma med ett par "åh är det ditt andra" och liknande, beundrande, fraser. Allt detta uteblir dock och det är inte utan att jag blir lite störd men avfärdar det med att hon nog inte har hämtat sig från förlossningen så snabbt som jag, stackars liten, och därför fortfarande är lite mosig i skallen och beslutar mig därför att ändå delge henne några av mina bästa råd. Jag harklar mig och börjar om med lite mer skärpa i rösten. "När jag fick mitt första barn så trodde jag aldrig att jag skulle klara det, men det går. Man fixar det på nåt sätt." Nu ser jag att hon börjar flacka med blicken och bestämmer mig för att avsluta sessionen innan hon svimmar. "Det gäller bara att verkligen ta hand om sig själv också, att verkligen kräva att få egen tid, ett barn få liksom inte bli ett hinder." Jag nickar och ler och kostar på mig ett "lycka till" innan jag vaggar iväg till mitt rum.

När jag ett par timmar senare är på väg till matsalen för att ta något att dricka tittar jag in i den unga tjejens rum. Först tror jag att jag gått fel och hamnat nere på barnsjukhuset, för i rummet kryllar det av barn. Tolv, tretton stycken mellan femton månader och elva år. Fem stycken var det, allt som allt, i verkligheten, men det såg verkligen ut som ett dussin! och mitt i allt detta sitter denna kvinna som, visade det sig, var lika gammal som jag och omföderska för femte! gången. Jag rodnar och skäms när jag tänker på mitt prat om att "tänka på sig själv" samtidigt som jag tänker att om det är någon som behöver tänka på sig själv så är det hon. Jag inser att det jag trodde var osäkerhet i hennes blick i själva verket säkert bara var matthet och att det inte var med odelad glädje hon befann sig på BB för sjätte gången på nästan lika många år.

Varför hon och hennes man valt att skaffa så många barn fick jag aldrig klart för mig, men jag ångrar idag att jag inte gick in till henne och frågade. För jag tror att hon skulle kunnat berätta åtskilligt för mig som jag hade haft nytta av både då och nu, men hon såg så trött ut så jag avstod. Istället hämtade jag lite vatten, gick tillbaka till mitt rum och kröp ner bredvid min son och var rätt glad att jag bara hade ett barn som väntade hemma.

Nästa dag fick jag höra, av ett par andra mammor, att hon, sex-barns-mamman haft en grym förlossning, 36 timmar och det slutade med sugklocka. Jag sväljer och tänker på min egen förlossning, 1 timme och 50 minuter och jag var uppe och gick tjugo minuter efter att sonen gjort entre i världen och det som gjorde ondast var min fot som jag vrickat dagen innan.

Med denna omständliga historia så vill jag ha sagt att det finns lika många sanningar kring barnafödande och moderskap som det finns förlossningar och mödrar. Belinda Olsson skriver i sin krönika Aftonbladet 020102 om mörkandet vad gäller "sanningen" om att bli och vara mamma. Hon skriver att det är dags att "visa upp lite gråskimmer", att "berätta som det är". Jag håller med henne, men skulle vilja lägga in ett par reservationer.

I min mammagrupp beklagade vi oss till vår barnmorska på första träffen efter förlossningen. "Varför var det ingen som sa hur jobbigt det var?" gnällde vi. "Varför berättade du inte hur jäkligt det var att gå och kissa första gången efter förlossningen, för att inte tala om det andra, som nästan var värre än själva förlossningen". Vi pustar och suckar och stönar och hon, barnmorskan, bara ler och säger: "Jag försökte, men jag vet av erfarenhet att förstföderskor inte är intresserade av något annat än vad som händer, och kan hända, under förlossningen." Vi protesterade först, men insåg sedan att hon hade rätt. Som förstföderska de var nästan uteslutande förstföderskor i dessa grupper så är förlossningen slutmålet. Har man bara klarat det så klara man ju allt. Herregud, det är ju det värsta man kan utsätta sig för. Man fattar inte att det är då det börjar. Föda barn kan de flesta, och ut kommer barnet alltid, det är ju sen det verklige jobbet tar vid.

Visst, det hade inte skadat att det fanns lite mer, och bättre, information om förlossningsdepressioner och bristningar, amningspsykoser och att bli sydd på ställen där man absolut inte vill bli sydd. Att barnet inte är dödligt sjukt bara för att det, vid sex månaders ålder någon gång mellan frukost och lunch, bestämmer sig för att sluta amma. Bara sådär, vilket resulterar i veckor av sprängfyllda bröst, mjölkstockning och ändlösa tårar. "Jamen jag ska ju inte ha fler barn! Jag ville ju amma tills han var minst ett och ett halvt. Sobsob." Att man ibland tror att man är galen, på riktigt. Inte att man håller på att BLI galen, utan att gränsen redan är passerad, man HAR redan förlorat förståndet för att barnet inte har sovit en hel natt på åtta månader och bara skriker. Att det är ok att i vissa perioder amma hela dagen framför teven och iochmed det lägga grunden för ett varaktigt missbruk av amerikanska talk-shows och såpoperor.

Men, jag tror att de flesta är så oroliga/uppskruvade/skräckslagna inför förlossningen att de inte är mottagliga för att det kan komma att inträffa saker som är mycket värre när barnet väl är ute. Däremot är det viktigt att man har någon som man vågar prata med när det väl händer. Att BVC fungerar som stöd och resurs och inte bara som väg- och mätinstans. Att någon tröstar och försäkrar en om att det blir bättre och att man inte är tokig när man tror att faktiskt måste säga hej och adjö till alla och lägga in sig för tre månaders elchocker.


"Till viss del kanske det finns en poäng med att man inte vet exakt hur jobbigt det kan vara, så att man inte går omkring och är livrädd i nio månader." Bingo! Exakt vad jag tycker. Jag lovade mig själv att aldrig pracka på någon stackars förstföderska de är lättast att skrämma upp, de andra vet ju vad som komma skall med mina berättelser. Inte för jag har mycket att komma med, mina förlossningar har varit väldigt "lätta", men man kan ju alltid lägga till ett stygn här och en steril kvaddel där, bara för effektens skull. Det är snarare en regel än ett undantag när det kommer till att frossa i förlossningsminnen, att berätta det ena hemskare än det andra.

Det var efter åtskilliga historier om dygn av smärta, saxar och tänger stora som domkrafter, barn som kom med fötterna först det finns en mening med att huvudet kommer först, det liksom banar väg, sen går resten av bara farten och bedövningar som inte hjälpte and on and on and on som jag lovade mig själv att berätta att det faktiskt kan gå bra, att alla förlossningar inte tar fyra dagar att det finns vissa barn som sover om nätterna och inte gör så mycket väsen av sig på dagarna heller. Det behöver inte bli a living hell. Tror man att det kanske kommer att fungera så är ju halva slaget vunnet.

Givetvis vore ju en medelväg det absolut bästa, balans är alltid att föredra, men om jag får välja så tror jag mer på överdrivet positiv information förutsatt att hjälpen och stödet finns där när man behöver.

Make love and babies, not war.

Av Kajsa Kallio 03 jan 2002 11:18