Ingen plats för "mjuka" killar?

Vi talar så ofta om ojämlikhet och avser för det allra mesta den diskriminering av kvinnor som ständigt sker i yrkeslivet. I uppfostran av min son på 1,5 år har jag reflekterar över en annan sorts förtryck. Vilka möjligheter finns det för killar att ha tillgång till hela sitt känsloregister?

Jag anser mig jämställd och medveten i jämställdhetsfrågor. Ändå avslöjar jag hela tiden mina könsförväntningar i mitt sätt att uppfostra min son och hur det skiljer sig mot mitt sätt att uppfostra hans syster. Till exempel gjorde jag nyligen för första gången lite nummer av hur fin han var i en ny skjorta. Gud vad han strålade och speglade sig. Han blev glad varje gång vi tog fram skjortan. Syrran fick kråma sig framför spegeln från 9 månaders ålder. Varför hade jag trott att min son inte skulle tycka det var lika roligt att vara fin?

När sonen växte ur sina sandaler med endast två sommarveckor kvar köpte jag ett par nya enbart för att de var på super-rea och trots att de var silverglittriga. Detta blev första riktiga favoritplagget. Han älskade sina silversandaler och grät bittra tårar när höstregnet kom och han inte längre fick ha dem. Varför begrep jag inte att glittrande silver är precis lika fint för en liten kille som för en liten tjej?

Vår kille är mycket kramgo och mysig och en mjuk liten nyss-bebis-kille och ändå begränsar jag redan nu hans värld med mina omedvetna förväntningar på vad han ska gilla och hur han ska vara.

Exemplena ovan gäller bara kläder, men för mig visar det ändå att jag bär på så mycket omedvetna könsrollsförväntningar. Vi försöker såklart uppfostra honom till en härlig kille med tillgång till hela sitt känsloregister. Han får vara blyg, ledsen och försiktig likväl som stark, arg och duktig. Men ibland lyfter jag blicken och ser mig ikring i samhället. Då undrar jag vad de finns för plats för sådana killar i dagens samhälle?

För vuxna män är jag inte så orolig. Lyckas man ta sig till vuxen ålder med bibehållen självkänsla så har man hittat sin plats i livet och kan utvecklas mera. Och snälla killar ÄR faktiskt väldigt uppskattade av kvinnor med lite erfarenhet. Men hur är det i tonåren?

På Megaskivakademin ser jag två killar i trettonårsåldern. Skägglösa med acne, tuffa kläder och något ihopkurat över sig. Trots sina tillkämpat uttryckslösa, "coola" ansiktsuttryck ser de jättesnälla ut. Säkert är de artiga mot äldre. Nyss var de barn som fick tycka att pulkåkning var kul. Nu ska de vara tuffa och manliga. Vad har de för förebilder och vad har de för krav på sig från jämnåriga?

I grabbgängen värderas knappast full tillgång till hela sitt känsloregister särskilt högt. Tjejerna gillar i stor utsträckning de som har status hos killarna. Vad ska en mjuk och go kille på 13 år göra om han fortfarande gillar halsband och pussar? Kura ihop sig hitta en likasinnad och ta sig fram till 25 års ålder? Vad finns det för manliga förebilder för dessa killar? Det finns maktmän i politiken, maktmän med pengar och maktmän med muskler. Var är alternativen? Vem sprayar affischer till exempel reklam för alla actionfilmer för dessa killars räkning? Och om någon gör det - vad skulle en sådan kille mötas av i media? Förlöjligande är väl det mest troliga! Ser ni den manliga motsvarigheten till arga unga feminister som sprayar H&M affischer vilket jag by the way tycker är helt okej - det behövs arga kvinnor som vill vara något annat än ögongodis. En djupsinning ung man som sprayar över Bruce Willis senaste filmaffisch för att den förmedlar en falsk bild av manligheten.

En obehaglig känsla av visshet fyller mig; det finns ingen plats för mjuka tonårskillar! Och inga alternativa förebilder att se upp till.

Jo, förresten! Det finns en kille som följde sin inre övertygelse, som vägrade delta i aggressioner och meningslösa statustävlingar trots att han utsattes för ett enormt grupptryck, som gick sin egen väg och blev lycklig; Tjuren Ferdinand. Men det räcker inte!

Av Anna Linusson 03 jan 2002 09:54