Moderna sagor: Grottkvinnan

Det finns en story om en kvinna vid namn Bella som krälade in i en grotta åttionio och stannade där till nittiosju. Hej Matematik, vi räknar tillsammans. Åtta år! Grottisen hade livnärt sig på fladdermöss, mossa och källvatten. Dagen då Bella kom ut i ljuset igen gick hon raka vägen hem till sin ungdomskärlek för att berätta för honom att hon bestämt sig. Det skulle bli hon och han.

Inte fan bodde han kvar. Huset beboddes numera av ett gammalt överklasspar som tittade konstigt på den smutsiga kvinnan med det toviga håret. Grottkrälerskan harklade sig och sa:

"Är Paul hemma?"

Överklassgubben, som hette Jean, hade inte en aning om vem denna Paul var men ägde en liten portion humor som han köpt billigt under en resa till Burma i sin ungdom. Så han svarade:

"Det är möjligt att han är. Inte fan vet jag."

Bella förstod inte riktigt. Åtta år av ensamhet hade gjort henne mer eller mindre humorfri. Hon drog slutsatsen att han kanske faktiskt var hemma, och låg uppe på sitt rum och läste Dickens som han brukat göra förr i tiden och att den här gubben och kärringen var på besök på något vis. Bryskt sjasade hon överklassparet åt sidan och gick med bestämda steg uppför trappan och öppnade dörren till det rum som en gång i tiden varit Pauls. Inne i detta rum, endast iklädd kalsonger, låg parets yngsta son Bill och bläddrade i ett dyrt magasin för rika söner. Just nu tittade han för femtielfte gången på den unika bildserien av Isabelle Adjani där hon lekte Eva i lustgården.

Denna syn, sonen var vacker och muskulös, gjorde Bella galen av lusta. I det som var kvar av hennes byxor pågick ett Niagarafall tillägnat denna underbara utsikt. Hon slängde sig över honom och skrek:

"Paul! Det ska vara du och jag! Tills vi dör. Låt mig älska dig. Nu!"

Bill blev förstås livrädd men det var något som klack till inuti honom. En blixt slog ner i hans huvud och lyste upp allt som under fem år varit dolt i mörker. Han välte över grottkvinnan på rygg och trängde sig in. De låg där och tog glupskt för sig av varandras gåvor ackompanjerade av högljudda kärlekstoner.

Överklassparet hörde att det hände saker uppe på sonens rum och inom tre sekunder stod de i dörröppningen. Efter att ha gapat i en minut mötte deras överläppar sina underläppar och formade två leenden som var lyckligare än ett barn i en godisbutik. Deras son skrek, gormade och stönade av liv och lusta medan grottkvinnan grymtade förtjust. Ingen av de älskande var medvetna om att de var betraktade. Jean, och hans fru Miranda, tackade Gud för att deras son lät igen. Han hade inte talat på fem år. Fem år av tystnad och läkare som gjort allt, men förgäves. Bill hade legat på sitt rum i fem års tystnad med en min av att livet var onödigt och enbart till för att uthärdas.

Jean drog fram en pall och slog sig ner samtidigt som han omsorgsfullt tände en präktig Havanna. Hans fru rusade iväg och hämtade sin banjo som hon inte använt på fyra år. Väl tillbaka satte hon sig på golvet och plinkade fram toner och melodier som påminde om bluegrass.

När älskogen tagit slut ställde sig de glada föräldrarna upp och applåderade. Bill log förläget och föreslog att de skulle gå ner till matsalen och skåla för framtiden. De gjorde så, och några veckor senare gifte sig Bella och Bill. Det senaste jag hörde från dem var att de fått två barn och bosatt sig i ett slott utanför Nice där de lever ett stillsamt liv, kallar varandra för Paul och Eva, och försörjer sig på aktiespekulationer.

Som sagt. Det finns en story om denna grottkvinna och jag ämnar åka ner till det där slottet i trakterna av Nice och få den berättad för mig.

Av Mikael Vestlin 02 jan 2002 12:41