Postmodernt nyårsgrubbel

I det som kallas informationssamhället spenderade jag de sista timmarna av år 2001 framför datorn. Det kan kanske tyckas märkligt att en man i sina bästa år väljer att spendera en av årets stora dagar ensam och framför sin dator, men i en ren postmodern analys av skeendet är det inte lönt att ifrågasätta eller överhuvudtaget undra över det inträffade.

Jag finner världen omöjlig, det finns inte längre några Arkimedes punkter att utgå ifrån, det finns inget sant och falskt och inget objektivt rätt och fel. Jag läser liberala Sourzeskribenter med hundra bra argument. Samuel Siréns utmärkta analyser och retoriska skärpa. Jag läser kommunistiska Sourzeskribenter med hundra bra argument, som trots en historisk böld tryckande i varenda stavelse lyckas undkomma fallgroparna och leverera klockrena samhällsanalyser. Det är enkelt att inse att det finns hundra goda argument för fri marknadsekonomi, liksom det finns hundra goda argument mot fri marknadsekonomi. Betraktaren är aldrig apolitisk men det är en humanists ansvar att förkasta ideologiska sagor och beakta det sannolikt bästa oavsett politisk härkomst. Men betraktaren går ändå vilse, tron på något objektivt bästa är alltid bunden till tid och sammanhang. Tron på något objektivt sannolikt bästa strider mot var och ens fria ontologi. Att hysa objektiva uppfattningar kan inte vara annat än totalitärt, i det närmaste perverst. Varje objektiv uppfattning är ett förlöjligande och förkastande av andra tänkande individers subjektiva uppfattningar. Resonemanget blir i sig en paradox om jag håller den uppfattningen som objektiv, det gör jag naturligtvis inte, den är rent subjektiv - och därför tillåten.

Jag tror att vi måste låta det vara tillåtet att subjektivt få moralisera, i det subjektiva lämnas mycket litet utrymme för relativism. I det subjektiva måste vi få tillåta uppfattningen om att exempelvis nazism inte är att föredra, samtidigt som vi objektivt inte bör hysa någon som helst uppfattning om nazism, bara elementärt bli varse faktan om dess existens, därutöver intet. Personliga uppfattningar får kritisera andra personliga uppfattningar på den subjektiva nivån, och på denna nivå uttala sig om rätt och fel i en slags subsiditetsrelevans. Vi kan hitta egna personliga Arkimedespunkter, men vi kan bara tillåta våra egna så länge vi tillåter våra motståndares.

När Wittgenstein resonerade över vad som kan och vad som inte kan sägas förkastade han idéer om rätt och fel, sant och falskt på den elementärt objektiva nivån som rent nonsens. Det var bara fakta, meningslöst att säga någonting om "världen är vad som är fallet" menade Wittgenstein. Det kan låta kryptiskt men förstår man meningen förstår man också vad, åtminstone enligt Wittgenstein, vad som kan och vad som inte kan sägas. Resonemanget lämnar bara utrymme för varsebildning på den objektiva elementära nivån "världen är vad som är fallet".

Den korta meningen löser åtminstone mina postmoderna nyårsgrubblerier. Den gör att jag kan låta orden "oberoende socialist" stå kvar efter min signatur. Men orden kan bara stå där om jag accepterar att de objektivt inte är ett skit mer värda än Samuel Siréns "harmonieliberal". Att på den nivån finns inget bra/dåligt, sant/falskt att påstå något sådant vore för mej både totalitärt och perverst, men objektivt sett är ju också dessa omdömen nonsens.

Av Mattias Alsander 01 jan 2002 16:47