Oönskad yttrandefrihet?

Ursprungligen var denna artikel endast tänkt som ett debattsvar på den text som Daniel Somos skrivit om kommunistsymboler, där han kräver konsekvens i lagstiftningen vad det gäller bärande av nazi- och kommunistsymboler. Men den växte och blev lite mer. Första stycket är därför möjligt att hoppa över om man vill, då detta bara behandlar detta specifika ämne. Å andra sidan tycker jag att det är viktigt att slutgiltigt kunna åsidolägga åtminstone en av de tidsödande debatter som bara är ämnade att plocka politiska poänger, och som leder fokus från den centrala frågeställningen.

Först bör man reda ut begreppen lite vad det gäller nuvarande lagstiftning. Detta medför även en välbehövlig punktering av några av argumenten som Daniel Somos framför i sin artikel "Kommunistsymboler".

Hakkorssymbolen i sig är inte förbjuden. I själva verket är det så att man enligt praxis kan dömas för yttrandefrihetsbrottet "hets mot folkgrupp" om man bär vissa nazistiska symboler, däribland hakkorset. Denna praxis fastställs av HD i en dom den 17 oktober 1996 mål B 3203/96.

Att detta förhållande säkerställer tillvaron för såväl japanska vykort som religiösa hinduiska målningar torde vara uppenbart, varför den insinuerade absurditeten i "förbudet" minskar avsevärt.

Tydligtvis är det för många inte lika uppenbart att detta även är förklaringen till den ifrågasatta skillnaden i påföljd mellan bärande av olika symboler. Förklaringen är givetvis att symbolen bara är straffbar i de fall då det är påvisbart att symbolen är att betrakta som tecken på att personen tycker illa om sina medmänniskor på grund av deras härkomst eller annat.

Funnes det människor som bär hammaren och skäran i syfte att som det står i lagen "hetsa mot, förtala eller kränka, folkgrupp av viss ras, etniskt ursprung, nationalitet eller trosbekännelse", så skulle givetvis de också vara föremål för samma rättsliga behandling. Om dylika människor existerar låter jag vara osagt, men jag tillåter mig att tvivla.

Att "ras, etniskt ursprung, nationalitet eller trosbekännelse" inte innefattar vare sig samhällsklasser, småföretagare eller politiska meningsmotståndare tycker jag egentligen är så uppenbart att det inte behöver nämnas. Men som det är nu känner jag mig tvingad att påtala detta. Man skulle ju i och för sig kunna tolka det som att man menar att företagare är en skild etnisk eller religiös grupp, men detta låter närmast som ett påstående hämtat från någon riktigt tillvriden marxistisk gruppering. Eller kanske möjligen ännu värre; från en nynazistisk publikation där småföretagare utpekas som judar. Jag vill påpeka att jag med detta inte hävdar att artikelförfattaren skulle hysa sådana sympatier, dylik sammanbuntningsretorik vill jag gärna även fortsättningsvis hålla exklusivt för mina belackare. Avsikten var här endast att påvisa absurditeten i resonemanget.

Utifrån ett lagstiftningsmässigt perspektiv faller med detta också argument av typen "dock är skäran och
hammaren en symbol för förtryck i samtliga länder på denna jord". Detta eftersom det knappast är straffbart att bära dylika symboler, utom möjligen enligt lagen om förargelseväckande beteende. Och detta isåfall endast om symbolen skulle kunna anses väcka allmänt anstöt. I fallet hammaren och skäran är detta givetvis inte särskilt troligt, eftersom den betydelse som symbolen ursprungligen hade, och för många fortfarande har, i själva verket är den förtryckta arbetarklassens befrielse. Att den senare blev symbolen för den förfallna arbetarstat som i det fascistoida imperiebyggandets tidevarv inte blev den som "lyckades" har inte gjort att den förlorat denna betydelse för många. Den är för många alltjämt en symbol för arbetarnas frigörelse från kapitalismens bojor.

Därmed torde såväl den juridiska aspekten av frågan som sakfrågan som tas upp vara utredd, och vi kan börja med de mer intressanta frågeställningarna.

Först tänkte jag att jag skulle ta upp en sak som egentligen inte har med sakfrågan här att göra. För trots att den egentliga debatten vekligen är intressant i denna fråga så är densamma utsatt för utnyttjande för att plocka poänger, genom en stundtals påträngande genomskinlig hopbuntningsmetodik. Det jag syftar på är naturligtvis det att man istället för att diskutera den egentliga frågan vilka, om några, inskränkningar det skall finnas i yttrandefriheten ägnar sig åt att försöka insinuera att ens politiska meningsmotståndare borde olagligförklaras.

Denna kålsuparargumentation tycker jag givetvis är föga givande, man kommer inte långt om man ödslar värdefull samtalstid på att försöka anklaga varandra för allehanda samröre med olämpligheter. Om jag skulle vilja skulle jag ju kunna ägna mig åt samma typ av argumentation genom att jämföra med exempelvis stjärnbaneret och dess anhängares härjningar. Emellertid tycker jag att det är betydligt intressantare att debattera sakfrågan, varför jag för stunden avhåller mig från dylik sandlåderetorik. Men jag är givetvis beredd att utveckla detta resonemang ifall intresse finns. Om inte annat för att iallafall undanröja användningen av samma sandlådeargumentation.

Så, nu till den intressanta frågan. Den fråga som ämnet rör, även om den nog inte i det specifika fallet kan sägas ställas på sin spets, är ju huruvida yttrandefriheten skall ha några inskränkningar.

I vårt land har vi valt att inskränka människornas rätt att uttrycka sig på några få punkter. Detta då sagt ur ren juridisk synvinkel, i praktisk mening är den i själva verket betydligt mer beskuren på grund av det sätt som vi har valt att fördela eller rättare sagt inte alls fördela yttrandemöjligheterna. Detta ämne tål även det att diskuteras, men jag håller mig här till en juridisk principdiskussion.

Jag anser att i princip äger alla rätten till vilken åsikt som helst, och även rätten att uttrycka den. Denna uppfattning säger sig de allra flesta i vårt demokratiska kungadöme hålla med om. Problemet man ställs inför med denna grunduppfattning är ju hur man ska lösa problemet med folk vars åsikter är oförenliga med andra människors hälsa och välmåga. Mitt svar på denna kniviga fråga består av två delar.

För det första en lite mer utopisk version, som bygger på min vision om samvarons beskaffenhet. Jag tror nämligen att det ligger i den mänskliga naturen att samarbeta, hjälpa och utvecklas. Tyvärr finns även våld, hat, rädsla och avundsjuka till viss del i den mänskliga naturen. Men i rätt omgivning förtvinar de sistnämnda delarna och bara de trevliga sidorna kan uttrycka sig. Då skulle ju givetvis inskränkningar i yttrandefriheten vara onödiga. Yttrandefriheten som sådan skulle visserligen även den vara onödig, för människor som uppnått denna samvarons högsta tilllstånd förtjänar inte att bindas av diktatorer, vare sig i form av lagtext, monetära tillgångar eller faktiska despoter. Människan förtjänar inget mer och inget mindre än viljans totala frihet.

Bara genom negativ påverkan tvingas människans mörka sidor fram. Dagens samhälle vimlar av sådan negativ påverkan, genom att tillhandahålla föremål för många av de negativa aspekterna i form av avundsjuka, våldsamheter, och tribalism. Man har till och med valt att kodifiera mycket av detta i lagtexter, genom nationalstaterna, genom det monetära systemet, och genom att till och med infoga de fria tankarnas utbyte i det system för global orättvisa som byggts upp under hundratals år.

Och det är här som den lite mer pragmatiska uppfattningen får komma in. Idag finns "oönskade" politiska grupperingar utifrån de aspekter som jag beskrivit, det vill säga sådana som inte accepterar ens de grundläggande värdighetsregler som vi trots avståndet till verklig samexistens lyckats kodifiera. Dessa och andra mer våldsamma metoder, som medial häxjakt, eller ännu värre, genom förbud mot politiska partier, som i Ryssland och Tyskland, fungerar bara till en viss utsträckning, och bara för en stund. De kan aldrig utradera problemet.

Men som en konsekvens av det som jag skrivit existerar "de oönskade" endast därför att grogrunden för dessa uppfattningar finns. Och då är det samhällets uppgift att undanröja denna grogrund. Detta göres lämpligen genom att låta ett människovärdigt synsätt genomsyra samhällets samtliga funktioner. Ingen annan metod fungerar för att slutgiltigt utradera omänskliga tankesätt.

Blotta existensen av dylika "oönskade" är därmed vara ett bevis på att vi idag inte lyckats med ett sådant genomsyrande. Som jag ser det är det därför nödvändigt att vi på allvar börjar fundera igenom varifrån de tankemönster kommer som leder till dessa yttringar. Kanske är förbud mot saker som hets mot folkgrupp och barnpornografi en godtagbar akutinsats för att genom någon slags chockterapi ingjuta de värderingar som samhällsklimatet misslyckats förmedla, men på sikt måste vi satsa på ett samhälle där sådana inte behövs.

I själva verket ser jag samtliga förbud och förordningar endast legitima som varande just akutinsatser. De kan vara godtagbara endast om vi samtidigt är medvetna att siktet måste vara inställt på en tillvaro där det inte längre finns orsak för dylika ifrågasättanden av människors medfödda förmåga till samarbete och förnuft. Idag har vi inte den inriktningen, det är den vi måste ställa in oss på för att kunna röra oss framåt, mot det fria, människovärdiga samhället.

Av Joakim Lundborg 01 jan 2002 16:41