Det hela själen skriker av

Ibland är det bara så överjävligt svårt att forma tankarna till förståeliga meningar. Det är som det sitter en stor fet propp i inspirationens kanal och stoppar upp hela flödet.

Om man sedan, som jag, har en själ som skriker efter vägar ut och ett djup som kan få vem som helst att stundtals gå vilse, blir den tomma bildskärmen ett påtagligt bevis på att det där med att skriva är svårt.

Ofta har jag frågat mig varför jag utsätter mig för den vånda det kan innebära att få ur mig två rader på fem timmar. Men redan innan frågan ställs vet jag svaret: Utan orden blir livet fattigt.

Men så plötsligt kan jag läsa en rad, höra en text till någon gammal melodi eller hamna alldeles vid sidan av en intressant konversation, och så infinner sig den då plötsligt; inspirationen.

Jag hittar ett spår som jag vill följa till dess ände. En rubrik manifesterar sig, en inledning och ett avslut lika så. Sedan blir det mest snickeri för att fylla mitten, ändra och kasta om; ett nödvändigt arbete för att nå helheten.

Och när jag sedan ser min text fylla bildskärmen infinner sig en känsla av tillfredsställelse. Min själ gör sitt avtryck i något beständigt, något faktiskt.

Men lika snart pockar själen på uppmärksamhet igen, den vill att jag ska visa upp allt det där jag försöker förstå, allt det jag gömt i små rum där ingen annan får tillträde. Där finns ett barn som vill få uppmärksamhet, där finns en upplevelse som skulle förändra mångas liv om den fick komma ut. Där finns jag och allt det jag är, och inte bara det jag försöker vara eller utser mig för att vara.

När själen skriker efter mötet med mig själv, blir jag större än jag anar och mindre än jag önskar. Men en dag kommer jag ge efter och låta flödet vara fritt, utan en tanke på någonting annat än den äkthet som varje hemlighet döljer.

Då kommer ni att få möta mig.

Av Per Poulsen 31 dec 2001 22:06