Hjälp jag dör, jag dör på riktigt

Varje gång jag tar ett beslut säger min pappa: Tänk på din framtid! Första fatala felet var när jag valde medialinjen istället för natuuur som alla duktiga barn som vill tjäna pengar. För inom media blir man ingenting. Ingenting. Bara en nolla. Och nu tre år senare, har jag lika liten aning om vad jag vill göra som på kontoret i nian hos Syo-Eva då jag tänkte att det enda jag ville göra var att rita och skriva. Nu tänker jag fortfarande att jag bara vill rita och skriva, men det FÅR man inte för varken att rita eller skriva ger en de feta stålarna. De feta stålarna som behövs för ett lyckligt liv. Voj voj sa Snorkfröken och bytte färg.

Universitet, folkhögskola, kvällskurser, jobba, socialen, a-kassa, korvkiosken, Komvux...

Jag vill inte vara med. Motbjudande alternativ.

Jag ska säga en sak, och det är att sen jag såg Sagan om Ringen har det gjort ont i mig. Jag var en plastfilm, utsträckt över bioduken och med den ihopsmält av hettan från hovarnas nedslag när de svarta ryttarna red. Det låter skitfjantigt, men jo jo jo det var så bra.

Allt jag vill på nyår är att träda in i en biosalong med min nyinköpta långa jeanskjol och min blåa stickade tröja, och mina nya gråa raggsockor. Slå mig ner i mitten och titta på Sagan om Ringen. Likt Ferdinand och hans jävla pelargoner eller vad det var för blommor. Men SF stänger samtliga biografer klockan fyra på nyår. Sandrews och AMC visar inte den filmen över huvud taget. Jag vägrar tillbringa de sista timmarna av 2001 och de första av 2002 med att sitta osynlig på Tickans fest som jag är bjuden till, och se dessa alkoholstinna partydjur smidigt röra sig runt mig i en dans, de jagar sitt byte för natten bland de snart nerspydda honorna och JAG! Jag kunde lika gärna vara en del av inredningen. Ja, det är jag som sitter intryckt i hörnet och pratar med ormen Majvor, som sävligt vaggar med sitt huvud i takt till Iron Maiden. Majvor lyssnar inte och snart kommer några dreadsflickor i baggy pants yo, och undrar om de där två stolarna framför mig är lediga. De korkar upp sin champagne och kastar medlidande undrande blickar på mig, de träffar mig likt snöbollarna från högstadiekillarna när jag gick i mellanstadiet. Konstigt nog fortsatte snöbollarna träffa mig även när jag gick i högstadiet, då avfyrade från de yngre killarna i mellanstadiet. Hängde ni med där? En alldeles snöfri vinter, då inga bollar kunde kramas och kastas, kände jag mig trygg. Men de små pojkarna fann lösningen, då mattanterna serverade risgrynsgröt med... just det. MANDARINER.

Mandarin i mitt hår, kärnor på mitt lår
Tänk om jag kunde slippa, i år

Så har jag då nått ett vägskäl i mitt liv. Nu är det dags att välja framtid. Hur ska det gå, var ska fatet stå. Om jag väljer, hur kommer jag må då?

Jag tittade på Nollor och Nördar för en timma sen. Jag älskar nördarna. Jag vill också ha ett litet gäng som spelar Drakar och Demoner och tittar på Monty Python och går på Star Trek-festival.

Vad ska jag bli när jag blir stor! Nina, du kommer kommentera denna text, med att jag ska följa mitt hjärta, och bli precis det jag vill. Men jag vill inte höra. Jag drunknar i förmaningar om att skaffa mig en gedigen utbildning så jag aldrig kommer stå utan fast inkomst, skaffa körkort, det underlättar att få ett jobb. Läs matte CDEFG det är alltid bra att ha!

Frågor. Varför övningsköra bilen runt runt fram och tillbaka, som jag hatar, för att kunna få ett plastkort som intygar att jag har rätt att köra runt runt fram och tillbaka, som jag hatar? Nej för fan.

Sagan om Ringen gör ont i mig. Vackrare film har jag aldrig någonsin sett. Det regnar innanför min hud. Så sorgsen. Så nedstämd. Mina revben darrar, det blåser en nordöstlig bris, det är kris i mitt land, mandariner i mitt hår, ledsna sår, så går ett år och kommer aldrig åter.

Ge mig ett jobb, ge mig en framtid. Ge mig nåt jag vill ha, eller en vetskap om vad det kan va. Det var någon han sa... den där Kee, hon kommer nå stjärnorna den där. Eller så kommer det gå käpprätt åt helvete... det är antingen eller...

Så har jag då nått ett vägskäl i mitt liv. Nu är det dags att välja framtid. Jag kan inte skjuta undan det längre. 18 år, bara en gång. Med hela livet framför sig, med hela världen att besöka. Med revben som flämtar efter luft, med orkan i hjärnvindlingarna, ekonom megafon, telefon. Det ringer. Det ringer, jag svarar. Fel nummer. Gud jag är så deprimerad.

Jag dör, jag dör på riktigt, men jag skjuter undan det hela. Det kan vänta. Besvara frågor om framtid med försvinn för fan. För fucks sake förklara flingors förkastlighet. Mitt liv är en välfärdsvals. Jag har allt, men jag har, ingenting alls.

Den här texten kommer ni läsa fort fort, i rask takt, i full fart. Men sakta ner, känn pulsen, den är långsam. Den är på förortssvenska. Den är som mina ögonlock, så tunga, som björnpäls efter sommaren. De fetar till sig björnarna, och går i ide. De behöver inte gå på högskola, de behöver inte läsa om polygoner och ekvationsteorin. Lokomotiv, stearin. De behöver äta blåbär och dricka saft, och sova hela vintern igenom. Låt mig gömma mig under en björn, och ta på mig mina hörlurar. Ingen framtidsångest slinker in under pälsen min. Skönt. Att. Vila.

Jag saknar fortfarande min bästa vän, som inte ringt. Jag kan inte ringa, som jag skulle bryta ihop, som jag skulle gråta så jag skakade sönder. Han vill inte ha mig, min älskade vän vill inte ha mig. Det är en tigertass på mitt bröst, vid namn framtidsångest. Men den river mig inte, förrän jag tänker på honom honom - min vän, min kära vän. Det är det som betyder nånting nu. Egentligen. Egentligen. Tigertomas tänk tillbaka. Tänk på mig.

.\/.
..
_O_
__ __
____
_/ \_

A teddy, just for you...
till kee från tomas 3 maj 2000

Av Kee Leong 29 dec 2001 20:53