En liten strimma av hopp

En narig insida. Bubbliga väggar som pulserar. Och så gynekologen som rycker och drar i ultraljudsstaven. Helt obesvärad och långt borta från min förskräckelse.
- Där är äggledaren, det där ljusa som glimtar till, säger han på omisskännlig finlandssvenska.

Han pekar på monitorn. Pratet blir till ett mummel.

- Nu ska vi se... hur ser det ut...

Jag rättar till kroppen. Försöker hitta en bekväm ställning, så långt det är möjligt med benen utspretande i vädret. Själv kan jag inte se några äggblåsor. De ska se ut som svarta fläckar. Jag söker över skärmen, men kan bara se ett gråljust gytter.

- Vad tunn den är", säger han och pekar på livmodern. Jo, nog kan jag förstå att du är deppig. Den borde vara tjock vid det här laget.

- Det finns en liten blåsa, hör jag läkaren berätta genom skynket.

Jag klär hastigt på mig.

- Men bara den, så vi får nog öka på dosen.

Jag kliver ut och sätter mig bredvid min man i en av besöksstolarna. På väggen över skrivbordet sitter det en tidningsuppsamlare, felvänd. Där står det blanketter av alla de slag. Skrivbordet är fullt av papper.

Läkaren är upptagen med siffrorna på skärmen.

- Hur mycket tar du nu... 150 enheter, vi får nog öka det till det dubbla.

Både jag och min man hajar till. Det dubbla. Det låter mycket.

- Nej, det är inget farligt, säger doktorn, som om han kan läsa våra känslor med ryggen. 150 enheter är det normala, men eftersom det inte bildats några äggblåsor alls nästan, ökar vi på, tycker jag.

På vägen nerför trapporna faller tårarna. Jag är trött på bakslag. Hur ska jag orka med jobbet idag?

Utanför slår kylan emot oss. Stelbenta går vi bort mot cyklarna. Båda upptagna med sina egna tankar.

- Sist var äggblåsan 17 millimeter, förklarar doktorn för oss när vi ses nästa gång.

Det känns märkligt att ligga i stolen och småprata med honom. Min man står bredvid och klappar mig på axeln.

- Nästa gång ska äggblåsan punkteras. Vi vet ju inte om det finns något ägg därinne, men vi måste nog chansa. Kanske blir det inte fler än så här.

Äntligen rör det på sig. Vi tar hissen för att fira framsteget och kramas hela vägen ner. På fredag gäller det!

Nu sitter vi i väntrummet igen. Jag kan nästan inte sitta still. Nervöst tittar jag i pärmen på det runda bordet framför mig. Det handlar om andra par i liknande situationer som vi. Jag hör doktorns hasande steg i korridoren och hans röst långt borta.

Väntrummet är ljust och blekt, fastän det är fyllt av färger på gardiner och soffor. Många känslor har studsat fram och tillbaka härinne.

Idag får jag byta om till sjukhuskläder. En lugnande tablett får jag av en av barnmorskorna. En blå plastbägare med ett litet vitt piller. Jag dricker ett par klunkar vatten till. Min mage är tom.

Jag får åka säng till punktionsrummet. Det är en härlig känsla. Jag undrar om inte pillret har börjat verka redan?!? Min man får en grön rock att sätta på sig.

- Du ser ut som en av oss, säger barnmorskan och skrattar lite.

Fastän det river upp mycket känslor att vara här, är miljön trygg och lugn. Liksom personalen.

Jag får smärtstillande i armen. Och domnar bort lite mer.

De grejar nertill. Idag är det en annan läkare som sköter ingreppet. Jag ser på henne när hon micklar med mitt underliv. Obehaget sprider sig i magtrakten. Orkar inte ha kontroll utan blundar en stund.

- Där ser du ägget!" säger en röst långt borta.

Jag vaknar upp.

- Öh, va, vad är det som händer?" undrar jag med en skrovlig röst.

- Det finns ett ägg", meddelar läkaren...

- och det ser bra ut", fyller labbassistenten i.

Jag gråter av lättnad.

Tre dagar senare har ägget befruktats och det är dags att föra tillbaka det till dess rätta miljö.

Jag börjar känna mig hemmatam i stolen. Men det gör ont när doktorn letar efter en bra väg in. Ägget ska till ungefär samma plats som det togs ifrån.

Med varsamma händer för hon in ägget via en slang lika tunn som okokt spaghetti.

Min man håller sin hand på min arm. Lugnande. En liten strimma hopp formas i mitt hjärta.

Kanske är det ett guldägg.

Av Anna Lundgren 29 dec 2001 19:18