Varför ringer du aldrig klockjävul?

"Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskensskog och markens snö:
det gamla året lägger sig att dö...
Ring själaringnig över land och vatten!

Ring, klocka, ring...och seklets krankhet vike:
det dagas, släktet fram i styrka går
Ring ut, ring ut de tusen krigens år:
ring in den tusenåra fredens rike!"

Puh, makalöst vackert! Lord Alfred Tennyson var en man med visioner för miljoner. Tankar om en värld så öm, om en tid så blid. Hans intentioner var dom bästa, det ska gudarna veta. Men. Klockjävuln vägrar ringa, och det finns en orsak till det. Fråga mig inte var jag fått denna delikata information ifrån, för jag avslöjar aldrig mina källor.

Ifjol skulle det ske. Milleniumskifte Tennyson. Det fanns inte en chans att det skulle misslyckas. Tillsammans skulle vi stå hand i hand, somliga darrandes av förväntan, andra halvhängades över axeln efter alltför stort intag ur magnumbuteljen med champagne. Tiden för infriandet av den tusenåriga fredens rike, var äntligen kommen. Enade vi stod, världens folk. Gluttandes på tv redan från morgonskvisten. Häftigt fyrverkeri dom hade i Kina, eller hur? Down Under var helt plötsligt On Top och känslan spred sig. Känslan av samhörighet och broderskap.

Dagen förflöt i lustens tecken. Aldrig förr hade matbordet varit så komplett, aldrig förr hade håret legat så rätt och aldrig förr hade vännerna så storögt lett. Skål och välkommen broder, sitt vid min sida syster. Ta för er av fägring så stor och låt oss kramas tills klockorna ringer.

Och vi åt, och vi kramades och vi skålade. Byxknappar sprätte, skummet yrde, raketer smällde och temperaturen steg ju närmre de magiska minuterna kom. Minuterna som skulle förena oss. När så den ytterst andäktiga Margareta Krook må du vila i lugn och ro äntrade Skansens frostnupna scen, höll vi andan. Ögonen tårades när vi insåg stundens allvar. Orden smög sig mellan hennes röda läppar och alltmedan hon läste höll vi andan. Vid andra versens slut tuppade Jens av. Vid fjärde versens början var det Marias tur, så resterande drog äntligen efter andan. Då tuppade Olle. Hans astma pallade inte såna tvära kast. Men vi andra stod lyckligt kvar. Väntande på att det äntligen skulle ringa ut och in.

Det gjorde också två andra. Två kaniner som helt fräckt plockat ut Duracellbatterierna ur klockan. Och tro inte att dom rodde, eller lirade trummor. Nej dom gjorde det som kaniner gillar allra mest. Ut och in, ut och in. När dom upptäcktes var dom inne på sista strömvändan och innan någon rådig säkerhetsvakt hunnit, var dom döda. Batterierna alltså. För såvitt jag vet ligger kaninerna där och väntar på nästa runda, som inleds fem minuter före midnatt, den trettioförsta december.

Så bröder och systrar, det blir ingen tusaårig fred. Om inte Duracell kommer med ett nytt revolutionerande neverending batteri, eller att det blir kastreringsplikt på alla kaniner. Men misströsta inte, det blir säkert ett Gott Nytt År i alla fall. Åtminstone önskar jag det, till oss alla.

Av Lena Vikberg 28 dec 2001 12:34