Killar är för macho!

Har ni hört talas om bandet "Rockbitch" någon gång? För er som inte har gjort det kan jag tala om för er att det är ett band som spelar hårdrock och består av lesbiska kvinnor. Deras konserter har blivit förbjuda och bannlysta i vissa länder på grund av att deras scenshow snarare påminner om en porrfilmsinspelning än om en konsert. Själv är jag inget fan av detta band, jag gillar inte deras musik speciellt mycket och inte heller deras scenshow. Om ni nu som sagt inte har hört talas om detta band så har jag en spekulation om varför. Helt enkelt för att de är kvinnor, homosexuella och för att de inte verkar bry sig ett skit om vad musikrecensenter då i huvudsak män tycker eller inte tycker om deras musik. Man skulle kanske kunna säga att det för dem "handlar om att knulla"; dock med varandra och inte med några av deras trånande, kåta, manliga fans.

Jag citerar Niklas Matsson;
"Jag tänker istället koncentrera mig på ett ämne som jag som kille tycker är världens enklaste, men som tjejer verkar finna komplicerat: musik, eller närmare bestämt rock."

Om man ser musik; rock, på det sättet som du ser det på; att det bara "handlar om att knulla", så är det väl inte ett dugg komplicerat, oavsett kön? Men jag vet att inte alla håller med dig i det påståendet. Jag är en av dem som tillhör skaran som tycker att spela musik i allmänhet och spela i band i synnerhet är mer än bara ett försök till att få sig ett ligg.

Jag citerar vidare:
"I oktobernumret av tidningen Café skrev musikjournalisten Anders Nunstedt en krönika i vilken han ställde frågan: "Varför finns det inga kvinnliga rockband?""

Jag ställer mig då denna fråga; Vad är kriterierna för att enligt tidningen Café bli kallat ett kvinnligt rockband?
Är det att porra runt på scenen samtidigt som man spelar en cover? Eller är det att man lättklädd och sminkad står på scenen och skriker ut hur kåt man är?

Barriärerna mellan kill- och tjejsidan har alltid funnits. Om det så väl handlar om sport, filmroller eller musik så är det tyvärr stämplat "tjej" i pannan på de kvinnliga utövarna. Och jag tror att många män vill ha det så. Många män vill inte bli ifråntagna deras "macho"-nöjen; att till exempel spela fotboll och spela rock. De vill inte erkänna att kvinnor kan göra det lika bra som de och de vill framförallt inte förlora sin tro på att män är de som kan bäst och ska synas mest när det gäller dessa två exempel. Om dessa män nu ska gå med på detta, ska de kvinnliga utövarna vara snygga, sexiga och halvdåliga. Jag säger absolut inte att alla män vill ha det så, och jag säger inte heller att många män medvetet vill ha det så, men jag måste säga att jag i stor utsträckning tror att det är så.
Men jag tror att det är just det här som bidrar till att det är en så liten skara tjejband som uppmärksammas och kommer till. För majoriteten av alla yrken som har musikanknytning utförs av män. Studiotekniker, rockmusiker, musikrecensenter, musiklärare etc. Redan i grundskolan får barnen i många fall lära sig att det är tjejerna som ska sjunga och killarna som ska spela elbas och trummor, gnida fram gitarrsolon och lära sig barréackord.

Jag började ta trumlektioner i nionde klass. Innan dess hade jag aldrig suttit bakom ett trumset, förutom de få gånger jag lyckats tränga mig fram bland killarna i klassen när det var dags att kompa på musiken i mellanstadiet. Min trumlärare blev väldigt imponerad av mig. Faktum är att han sa att jag var en av de bästa elever han haft, och han har ändå jobbat som musiklärare många långa år. En gång råkade han säga något i stil med "trots att du är tjej" kommer inte ihåg exakt vad han sa varvid han genast bad om ursäkt och var väldigt ångerfull för att han yttrat sig på det sättet. Han tyckte absolut att jag skulle söka till musikgymnasiet, trots min korta tid som nybörjad trummis.
Så blev dock inte fallet.

Jag började istället spela i ett punkband. Anledningen till att jag blev med i bandet var att en av mina goda manliga vänner och jag pratat om att starta ett band länge. Så jag satte mig åter igen bakom trumsetet, den här gången för att "lära" mig spela punk.

Men att vara tjej i ett punkband är inte heller det helt smärtfritt, även fast de flesta punkanhängare är av det feministiska virket. Trots totala katastrofspelningar från alla i bandets sida, har folk efter spelningen kommit fram till mig och varit imponerade av att jag som tjej spelar trummor. Självklart är det jättekul att få schysst feedback och klappar på ryggen, men samtidigt känns det som om jag skulle kunna spela hur ruttet som helst men ändå få bra kritik; just för att de manliga musikerna inte förväntat sig något annat av en kvinnlig musiker, i detta fall trummis. De enda kommentarerna jag alltid tar direkt till hjärtat är de jag får av kvinnliga lyssnare. För där vet jag att det handlar om ömsesidig respekt och inte om någon klapp på huvudet.

Bara för att kvinnor är kvinnor och män är män utesluter inte det att man kan spela i samma band, ha samma förutsättningar och vara lika bra. Det är hög tid att droppa machoattityden inom musikvärlden. Det bör handla om kärlek till musiken, inte om vissa mäns försök till hierarki inom det som ägs och älskas av alla; musiken.

Av Josefin Åkesson 26 dec 2001 13:49