Är folk galna?

Julafton borde i rimlighetens namn flyttas till den 26:e. För när den aftonen kommer tindrar deras ögon likt barnets. Jag talar om den del av befolkningen som med fulltankade plånböcker villigt - rent av med största glädje - beger sig ut i stridens hetta. För hett är det, varmare än i avgrundens vardagsrum. Och strid är det. Med armbågar, vass tunga och cyanidstinna blickar som vapen.

Mellandagsrean är dess namn, och butiken är dess slagfält.

Denna rea som ska kompensera. Kompensera tröjan som inköptes till pappa i julklapp, så sent som i förrgår. Då kostade den 495 för att två dar senare vara hälften så billig. Skit samma, idag blir udda jämt, för idag handlar det om att gottgöra den svidande nerven. Den där snygga klänningen, nattlinnet, handskarna och skorna. Allt ska bli vårt, till ett löjligt lågt pris! Dags att fynda. Dags att göra klippet.

Redan minuterna före den öppnar, tyngs låset ner av ivriga jägare. Trampande ute i kylan slukar ögonen girigt dom röda lapparna som trängs i skyltfönstret. Lukten av sparade hundralappar är högst påtaglig. Dom små fossingarna trampar alltmer otåligt och kylan avtar. Värmen sprider sig när flocken trycks ihop och trampande är inte längre möjligt. Istället bildas ett vågmönster som växer och växer alltmedan sekunderna tickar. Tills helt plötsligt.

Låset öppnas och då inträffar det man inte trodde var möjligt. Panikhjorden som hördes dundra timmarna före tomtens återkomst, tycks plötsligt som en heldag på landet. Som en snigelfjärt i elefanternas bur. Istället är det en skenande buffelhjord där somliga tagit skepnad av arten sapiens en del homo, andra inte. Dom stackars biträdena får skyndsamt backa bakåt för att inte bli överkörda.

Sen är det ett slitande, ett ryckande, ett knuffande och ett köande som saknar motstycke. Finns inte en rockkonsert som varit värre. Folk håller på att svimma och värmen är olidlig. Man kan ju tycka att det såhär i kommersialismens glada dagar, borde varit någon smart nisse som hyrt två kvadratmeter butiksyta och där sålt kall färskpressad juice, men icke. Den enda vätska som bjuds är den som pressas fram i pannan och under armarna.

Så fortgår det, hela dagen. Hela djävla dagen. Hela nästa dag och därnästa. Så länge det finns röda lappar kvar, så länge finns det människor som är villiga att delta i denna fascinerande process. Visserligen så tunnas köerna ut, temperaturen sjunker ett par grader och armbågarna blir mindre vassa, men ändock. En betydande del av detta köpglada folk hänger sig frivilligt åt detta häpnadsväckande nöje. Allt för att fynda. Allt för att kompensera och göra det verkliga klippet.

Jag kan bara känna viss beundran, samtidigt som jag skakar på huvudet och skrattar. Sen kryper jag ner under pläden, kokar en kopp oboy, lägger boken i knäet och fortsätter läsa. Och bara för att djävlas, tar jag fram min sista hundring, snyter mig i den och knycklar ihop.

Av Lena Vikberg 26 dec 2001 13:55