Är du ensam idag?

Är datorns brus det enda som ljuder i din ensamhet? Grannarna står så röda och granna i någon annan stuga, åtminstone låter det så, för genom dom tunna väggarna kan du höra deras skrål. Kanske har du fasat för denna helg, ända sedan hösten övergick till vinter och lämnade beskedet om att julen är i antågande.

Du är välkommen att fira med mig och mina vänner. Allt du behöver är en smula fantasi.

Släck lampan i taket. Tänd ett ljus och ställ det så du ser dess flämtande låga. Häll upp några droppar whisky och låt den ljuva aromen kittla din näsa. Är du redo? Bra.

Vi låter solens kalla strålar ruska liv i våra sovande kroppar. Huttrande smyger vi in i köket där spisens glöd falnat. Vi när den med ved och lyssnar till dess talande knaster. Värmen sprider sig snabbt och lättat kan vi snart röra både armar och ben. Till frukost kokas det en stor gryta med risgrynsgröt som avnjutes med kanel, socker och mjölk. Tunnbröd, skinka och senap är tillbehören som glatt trängs på bordet. Stilla avnjuter vi denna enkla måltid som sedan räcker till aftonen.

Vi klär våra lemmar i varma kläder och går ut i det vackraste av vinterlandskap. Stigen som slingrar sig mellan barrträden leder oss upp på berget. Trädens grenar är tyngda under snöns välkomna sällskap och bågnar villigt. Våra andedräkter sänder upp rökpuffar som kan beskådas av talltoppens alla fåglar. Deras blickar är nyfikna men återhållsamma. Kanske känner dom också närvaron av vättarna som smyger bakom stenarna. Jag känner dom tydligt. Men jag försöker att inte titta åt deras håll. Jag vet hur blyga och försiktiga dom är.

När vi kommer till bergets högsta punkt tar utsikten andan ur oss. Den är helt enkelt magnifik. Vidder inbäddade i ett täcke så vitt. En evighet av tystnad som tränger in i själen. Där står vi ända tills tårna domnat bort och näsan blivit lika röd som Rudolfs. Sakta går vi hemåt igen, fyllda av en harmoni bara vår Moder kan giva oss. Det är hennes julklapp och vi kan inte nog tacka henne.

Aftonen kommer plötsligt. När solen bestämmer sig för att gå till vila lägger sig mörkret. Men det är ett mörker som inte ligger tungt på våra axlar. Lätt och luftigt bereder han plats för andra ljus. Överallt står dom. I fönstren, på borden och i hyllorna. Snart glimrar det överallt. Vi packar upp knytena med mat och dukar upp på det gamla träbordet. Dofterna är ljuvliga. Salta och söta, varma och kalla retar dom oss. Kannan med mumma tronar som en madonna i mitten och vi fröjdas att få sitta ner runt henne.

Och där sitter vi. Tillsammans. Vi äter och dricker. Låter våra samtal ljuda genom aftonen och långt in på natten. Vi skålar för varandra och för att vi finns till. Det blir inget tv-tittande, ingen julklappsutdelning. Varför dela ut presenter inslagna i papper, när vi är omringade av levande gåvor som ger så mycket mer.

Till sist tassar vi in till kammaren. Viker upp bolstren som tjänar för vår värmes skull. Gryningssolen vaggar oss till sömns och medan er andhämtning blir regelbunden tänker jag på hur lyckligt lottad jag är. Som har förmånen att inte vandra ensam, utan kan ligga här och känna att ni finns runtomkring mig.

Det gör även du. Du som fortfarande sitter där ensam, med datorns brus som enda sällskap. Du är närvarande du med. Du har följt mig igenom min fantasi och när jag lägger mig inatt, alldeles för mätt och trött efter timmar av tv-brus, finns du fortfarande i mina tankar.

Av Lena Vikberg 24 dec 2001 13:25