Kaffekokande - den tyngsta meriten

Hattar och mössor - stålhjälmar och kepsar - mycket har politiska partier kallat sig och det var inte länge sedan vi i Sverige hade endast två partier. Över tiden har dock den demokratiska processen kläckt ur sig flera nya partier som etablerat sig i Sverige.

Men parallellt med utvecklingen mot fler och fler partier går också utvecklingen om färre och färre partipolitiskt aktiva. Är detta hållbart i längden kan man fråga sig. Bör man inte samla alla styrkor i två starka parier?

För att kunna svara på den senare frågan måste man först se orsakerna bakom de stora medlemsförlusterna. Den största anledningen enligt min mening är att jobbet som yrkespolitiker inte lockar. Politiker på heltid är helt enkelt inte något människor vill arbeta med. Tiden då politiker blev hjältar, när Kennedy utopade "Ich bin ein Berliner" är förbi. Konflikterna i världen är inte lika tydliga som förut, lösningarna är inte lika klara. Idag är det VD:ar som blir hjältar när de får börskursen att vända uppåt och placerare som haft en turdag på börsen.

Till och med de som är unga och engagerade drömmer inte om ett yrkesliv som toppolitiker. Ett exempel är de 3 senaste ordföranderna för Moderata Ungdomsförbundet som alla börjat jobba utanför politiken efter avslutat mandat.

Och det stora problemet ser jag i den trögroddhet som infunnit sig i politiken. De som kommer in nya i riksdag, landsting och kommun upplever en total maktlöshet. Den som kokat kaffé längst är helt enkelt den som bestämmer. Jag känner nyblivna kommunpolitiker som bestämmer om miljardbelopp på sina jobb men får inte göra sin röst hörd i kommunen om anslag på tusenlappar.

De stora reformernas tid är förbi. Som politiker har du ringa möjligheter att förändra och förnya. Om du har tur så får du peta på några poster i budgeten, men inte mycket mer. När Bosse Ringholm går med budgeten till riksdagen så är det i själva verket budgeten som går med honom. Budgeten är densamma som för 4 år sedan, några få justeringar i kanten betyder inte förändring. Detta är en av de stora anledningarna varför jobbet som politiker inte lockar. Ofta får man känslan att det enda jobbet politiker genomför är att trycka på en knapp, rösta på partilinjen och fortsätta med samma system som härskat i 50 år.

Livet som yrkespolitiker har också ett annat problem. Politiken har på senare år växt sig så stor att det inte längre går att vara engagerad i alla frågor. Folk är engagerade i enstaka frågor vid vissa tidpunkter. Redan idag, och ännu mer i framtiden, tror jag att folk kommer att hoppa av sin yrkesbana för att vara engagerade ett par år i politiken eller helt enkelt jobba och ha politiken som en bisyssla. Endast ett fåtal "proffs-politiker" kommer att finnas kvar. Men proffs-politikernas uppgift ska inte vara att köra över nykomlingarna, de ska bara se till att rutiner och arbetsmetoder fungerar, en mer administrativ uppgift helt enkelt. Den verkliga politiken ska föras av personer som kommer in från verkligheten för att engagera sig på enstaka områden under kortare perioder. Detta skulle ge en mer livlig, dynamisk och verklighetsförankrad politik.

Om inte de eviga kaffekokarna är beredd att göra en uppoffring och släppa fram nya människor så är dagens flerpartisystem dömt att gå under. Det kommer helt enkelt inte finnas tillräckligt med folk för att fylla alla poster. Redan idag finns det stora svårigheter med att hitta lämpliga människor till alla offentliga uppdrag, nämnder och bolag. Om inget görs kommer vi få en urholkad demokrati där partierna tvingas samla sina resterande krafter i två partier.

För att undvika detta måste politiken dels flyttas ner till familj- och individnivå. Det är orimligt att politiker ska sitta och detaljstyra andras liv. Dels för att det kräver massor med människor som jobbar med det, dels för att de flesta människor inte lockas av jobb där deras arbetsuppgift är att lägga näsan i blöt hos andra.

Vi måste också öppna upp politiken. Det gör vi bäst genom att införa rena personval. Alla ska ha samma möjlighet att ta sig in i politiken. På detta sett öppnar man upp för människor som brinner för enstaka frågor. Jag tror nämligen att ett brinnande engagemang väger tyngre hos väljarna än 20 år av kaffeadministrering för partiet.

Dessutom skulle detta resultera i en större genomströmning av människor inom politiken vilket skulle få bort mycket av den trögroddhet som politiken lider av. Så lösningen på problemet med minskade politiskt engagemang bland medborgarna är inte att avskaffa partierna, utan att öppna upp de och släppa fram alla människor genom rent personval och att de frågor som inte är politikens kärnfrågor, allt utöver vård, skola, omsorg och rättsväsende, flyttas ner på individ- och familjenivå.

Av Daniel Somos 23 dec 2001 13:57