"Israel är ett litet skitland"

Frankrikes ambassadör i England, Daniel Bernard, gjorde bort sig i veckan. Under en middag gjorde han misstaget att kritisera Israels roll i världspolitiken. Kritiken framfördes i ovanligt frejdiga ordalag. Eller, frejdiga för att vara från en diplomat i alla fall. Bernard tyckte mer eller mindre att Israel var roten till det onda i dagens världspolitik och förtydligade med att kalla Israel för ett litet skitland. Bernard borde välja sina middagskamrater lite bättre för middagens värdinna, skribent för Daily Telegraph, gick direkt från disken och de tomma vinflaskorna till skrivmaskinen där Bernards indiskretion förvandlades till opinion i tidningen.

Det finns verkligen inget sådant som en gratis middag.

I sak har naturligtvis Bernard helt rätt. Israel-frågan, oavsett vem man lägger sina pengar på, är ett världspolitikens nav. Alltmer ser man, eller kanske är det jag som har öppnat ögonen sent, att Israel-konflikten fungerar som ett ideologiskt lackmuspapper för allsköns händelser. World Trade Center-katastrofen, Afghanistan-bombningarna, till och med Göteborgs-vandalismen - allt går tydligen att analysera utifrån de färdiga åsiktspaket som Mellanöstern tillhandahåller. Så på många sätt kan man säga att mycket av världspolitikens bekymmer emanerar ur Israel. Det är emellertid inget man ska lägga Israel oreserverat till last. Tvärtom kan skulden i hög grad placeras på Israels fiender snarare än på Israel.

I Israel blev det i alla fall ett herrans liv efter att Frankrikes representant uttalat sig så förklenande om det förlovade landet. Den politiska analysen om Israel som oroshärd var det ingen som brydde sig om, vad som retade upp var karakteristiken.

Ett litet skitland.

Sådant svider om man bor i ett litet land. Att det mycket väl kan ha varit ett raljant uttalande efter en vin- och konjaksimpregnerad middag i vad som felaktigt förmodades vara vänners lag är skit samma. I alla fall för premiärminister Sharon. Sharon drog fram det tunga bombastiska artilleriet och krävde åtgärder från den franska regeringen. Inte nog med det. Enligt Sharon var Bernards uttalande direkt antisemitiskt. Att säga att Israel är orsaken till världens problem och ett litet skitland är rent judehat, alltså. Men Sharon ropar varg.

Och han gör det där det är som allra farligast. Visst ska man vara särskilt försiktig med att spä på redan farliga fördomar mot historiskt utsatta grupper, som judarna, romerna eller homosexuella, men är det inte barockt krystat att jämställa en förlupen kommentar om ett lands storlek och betydelse med tankarna bakom judeutrotningen. Sådan retorik är inte bara osmaklig utan även farlig. Dessutom spelar den de farligare tendenserna, som aktualiserats genom Norman Finkelsteins teorier om hur förintelsen idag mest är ett slagord för att skaffa judarna omotiverade fördelar, direkt i händerna. Att expandera begreppet antisemitism till att omfatta all kritik och till och med fåniga kommentarer i sociala sammanhang är att göra det helt meningslöst. Det är dessutom att förringa ondskan i det äkta judehatet. Den riktiga rasismen är en alldeles för viktig sak för att beteckna frivolitet. Det ska man tänka på när man ropar varg, vare sig det gäller antisemitism, rasism eller homofobi.

Det är inte antisemitism att säga att Israel är ett skitland, lika lite som det är rasism att säga att det ligger i romernas kultur att stjäla, eller att det skulle vara homofobiskt att inte anse att bögar och lesbiska ska ha adoptionsrätt. Det kan vara osmakliga och dumma uttalanden, det tycker jag, men det är inte antisemitism, rasism eller homofobi. Har vi inte lärt oss av historien att man ska vara försiktig att ropa varg förrän vi tror att vargen verkligen är där?

Tydligen inte. När Sharon står och skriker varg för full hals åt trams drar han ett löjets skimmer över en diskussion som är allt annat än löjlig. En ambassadör kan också slänga ur sig dumheter på sin fritid. Det är mänskligt och egentligen inte upprörande alls. åtminstone inte om det sker på det här sättet. Det enda riktigt upprörande i hela den här historien är oskicket att hänga ut sin middagskonversation i stora tidningar. Där har vi ett riktigt övergrepp.

Av Mårten Schultz 22 dec 2001 10:10