Tillträde till festen

Hans rum bar spår efter ett aktivt liv. Nu fanns bara två intressen kvar - att fortsätta andas och så börsnyheterna. Varför man i hela världen ska bry sig om börsen när man ändå snart ska dö? För han skulle snart dö! Vi trodde ju det, allihop, vi riktade in oss på det. Men han var seglivad. Stark. Andetag efter andetag la nya sekunder, minuter, dagar till hans liv. Fast sjukdomen bröt ner. Kroppens funktioner la av, en efter en. Bara hjärtat fortsatte pulsera liv runt i ådrorna.

Vi var vänner, han och jag. Vi hade varit vänner; riktigt goda vänner. Men nu var jag ingen riktigt god vän längre; orkade inte. Jag orkade inte se kroppens sönderfall. Jag orkade inte med hans svaga ohörbara, förvirrade tal. Jag orkade inte. Om han bara ville dö. Snart! Innan det gått så långt att döden skulle komma med enbart lättnad. Innan det gått så långt att det skulle bli omöjligt att känna sorg.
Men han dog inte. Han ville inte dö. Livet stod still, medan tiden tickade på. Det var olidligt.
_ _ _

"Hon pratar inte med mig längre. Hon ser mig inte. Hon sitter där och tittar rakt på mig men ser mig ändå inte. Har hon glömt mig?

Vem är egentligen jag för dem nu? Ett objekt, en arbetsuppgift som måste klaras av. Jag trodde att jag skulle vilja dö när jag inte längre kunde prata. Men jag vill leva lite till. Bara lite till. Fast det kliar så förbannat på näsan och i pannan. Jag försöker tänka bort det. Men det går inte. Fan jag ligger här och vittrar sönder framför ögonen på dem. Ändå är jag glad att det är här jag ligger. De har lovat mig att jag ska få stanna kvar. Inga fler turer till sjukhuset, ingen långvård. Jag får stanna tills jag dör. Måtte jag dö innan de kommer på andra tankar. Men låt mig andas en liten tid till först."
_ _ _

Det hade varit bättre om de skickat honom till långvården. Så han hade fått kvalificerad vård. Vi var inte vårdutbildade. Vi var elevassistenter och var inte där för att ta hand om döende.

Det var sommar. Luften stod still i rummet. Gardinerna fördragna för att han inte längre tålde ljuset. Jag såg lidandet. Det var intill outhärdligt. Jag försökte stänga det ute. För det var mitt jobb att finnas där; att göra allt för att underlätta under döendet. Om det bara inte var så utdraget. Jag har sett många människor med MS. Jag har sett dem dö. Men den här gången var det annorlunda. Jag har aldrig sett någon så stark tidigare, som levt så länge, som brutits ner så djupt, innan döden kom.
_ _ _

"Förmodligen är det varmt i rummet. Men jag fryser. Denna förbannade frossa. Och skakningarna. Om de bara visste hur utmattad man blir av alla spasmerna. Och varför kan de inte ge mig de tabletter jag behöver. Dom fattar inte hur ont jag har, att behöva vänta i tre timmar till nästa tablett, varför plåga mig med det?

Luft, jag behöver mer luft. Nu är det snart stopp igen. Hon måste suga rent. Ser hon inte att jag slammar igen!"
_ _ _

Den där sista sommaren var verkligen kvav. Och han envisades med alla de där filtarna. Det blev ju svettigt. Luften fylldes av en sötsliskig doft. Och allt slem, och liggsåren. Det var så jobbigt att hålla flugorna borta, som kom och kröp i hans mungipor. Jag ville inte vara med om detta. Försökte hålla flugorna borta, försökte hålla rent och snyggt. Men det var så svårt. Sugen var svårast, äckligast. När det rosslade som värst i halsen på honom skulle man suga rent. Det var så svårt. Jag kände mig osäker. Hur långt ner för man slangen, hur länge kan man hålla på. Han blev aldrig nöjd. Villa bara sugas mer. Ville ha slangen långt nertryckt i lungorna.

Vi hade haft så roligt tillsammans tidigare. Han satt redan i rullstol då vi träffades, men handikappet hade ingen betydelse - då. Men nu var han redan död för mig. Fångad i en kropp som var oförmögen till i stort sett allting. Jag kände mig maktlös.
_ _ _

"Jag lever som i ett sorts fängelse. Kan inte röra mig. Kan inte lyfta ett finger ens. Känner nästan ingenting, bara smärtan. Känner inte om de tar av filten, eller lägger på den igen. Jag ser ingenting. Allt är suddigt vitt. Anar konturer. Jag börjar höra sämre.

Hon måste skruva upp radion, snart är det börsnyheterna. Dom tycker det är fånigt, jag vet det nog. De fattar inte att det håller mig kvar i livet. Jag hänger med fortfarande. Vet hur jag står mig. jag måste veta hur det ska gå. De förstår inte att det är ett sätt att leva vidare. Att man måste följa med. Men jag hör så dåligt. Som om ljudet vandrar genom fetvadd. Var är jag? Bara inte långvården. Dom har lovat. Dom har lovat, det har dom. Gode Gud låt dom inte ändra sig."
_ _ _

Det gick nästan inte att lyfta honom ur sängen till slut. Kroppen hade stelnat levande. Nacken var starkt tillbakaböjd. Fötter och händer förvridna. Huden blev torr. Vi smorde och smorde. Men huden flagade i alla fall. Ramlade av honom i drivor. Och det blev liggsår, stora som knytnävar och han kände det inte ens. Jag ville prata med honom, men kunde inte förmå mig. Visste inte vad jag skulle säga. Visste inte om han hörde vad jag sa.
_ _ _

"Jag vet det nu. Jag kommer att dö snart. Gud, jag har aldrig trott på Gud innan. Finns han? Vad händer nu? Jag är rädd!
- Gode Gud, förbarma dig över mig! Om du finns så låt mig komma till dig. Men låt mig andas bara lite till. Luft! Jag behöver luft!
_ _ _

Han började mumla om Gud, och Jesus. Jag visste inget om dem. Visste inte vad jag skulle säga. Han hade varit övertygad ateist. Varför nu detta? Nu blev jag maktlös på ett nytt plan. Var inte så van att prata om Jesus och sånt. Men det blev ändå bättre på nåt vis. Kom underfund med att jag inte behövde säga så mycket. Det räckte att finnas där. Han pratade - hade fått tillbaka lite av sin talförmåga. MS är ju så där. Går i skov. Man blir sämre, sedan lite bättre och så ännu sämre igen. Han hade blivit lite bättre nu. Kunde tala, visserligen svagt, men det var hörbart. Och det räckte att jag fanns där och lyssnade. jag behövde inte svara. Han hjälpte mig över slutet.
_ _ _

- Mor Far! Jag dör. Var finns ni? Finns ni? Jag kommer. Tack gode Gud. Andakt, ljusen flimrar. Vindroppar på läpparna, rinner in i munnen. Värmen! De finns runt mig, mina närmaste levande och döda. Tack för livet. Jag har tillträde till festen.
_ _ _

Han dog till slut. Han gjorde det. Kommer inte ihåg hur länge han legat på samma sätt, tror det rörde sig om två år. Mitt jobb var egentligen inte att assistera döende. Jag blev mer eller mindre tvingad in i det. Döden kom som en lättnad. Jag saknar honom, som den vän han var - innan.

Av Susanne Englund 21 dec 2001 11:52