Frustrationen i Israel

- Glöm inte att Europa har en moralisk skyldighet att stödja oss och garantera vår rätt att existera!

Med de orden ringande i öronen och med en molande olustkänsla i maggropen lämnade jag Tel Aviv och Ben Gurion-flygplatsen.

Förra gången jag besökte Israel var hösten 1979, ett år efter det första så kallade Camp David-avtalet, som banade vägen för fred mellan Israel och Egypten och gav de båda huvudaktörerna, Begin och Saddat, Nobels Fredspris. På den tiden fanns en hygglig optimism i Israel inför framtiden, även om grannarna hotade med krig och dåvarande utrikesministern Moshe Dayan just avgått i protest mot den egna premiärministerns hårdföra politik i de ockuperade områdena.

Idag är situationen en annan. Frustrationen bland alla vi mötte var total; ministrar, parlamentariker från höger till vänster, forskare på det berömda Weizmann-institutet, statstjänstemän, människor på gatan, försäljarna i gamla stan i Jerusalem, hotell- och restaurangpersonal.

Som chauffören ut till flygplatsen uttryckte saken: "Vi skulle ju få fred för land. Det lovade man i Oslo. Men se hur det har blivit. När jag var soldat förlorade jag kamrater i regelrätt strid. Nu sprängs Israels ungdomar sönder, när de väntar i diskotekkön. Nej, jag har inte förtroende för vare sig Peres eller Arafat."

Ej heller Sharon har ju lyckats med det han lovade: att skapa säkerhet för Israels invånare.

I Jerusalem är det mesta öde och tomt. Hotellen har en 10-15 procentig beläggning. Försäljarna ser alltmer desperata ut. Det finns en rädsla att gå ut, att vistas i folksamlingar. Man ser vapen överallt. Skolklasser får inte gå ut utan att ha någon beväpnad med sig. Ofta mycket unga personer. Går man på populär restaurang får man räkna med att bli visiterad.

Israel är ett land i krig!

Den ångestkänsla som brett ut sig över Israel har många förklaringar, och jag är förvisso ingen expert på Mellanöstern. Men för mig som alltid varit en varm vän av Israel har det senaste året varit dramatiskt. Också jag har fått det allt svårare att förstå och förklara det våld som den israeliska försvarsmakten bedriver i de ockuperade områdena; TV:s bilder med stenkastande barn som möts av soldaternas kulor eller de så kallade "targeted killings", det vill säga den israeliska armén skjuter ned misstänkta terrorister inom de palestinska områdena eller de utökade israeliska bosättningarna på palestinskt område.

Därför ville jag på plats se hur det var. Var teves bilder hela sanningen?

När ledande israeler ställdes inför dessa frågor från den besökande svenska delegationen med riksdagsledamöter och EU-parlamentariker från samtliga partier förutom socialdemokraterna, de hade just då kongress, samt vänstern, som av politiska skäl avböjt, förnekades användande av övervåld.
- Detta är ett terrorkrig, som i första hand inriktar sig på civila israeler, huvudsakligen ungdomar, förklarade representanten från Israels Försvarsstyrkor.

Sedan den andra Intifadan inleddes i september förra året hade i november 194 israeler dödats, varav 53 soldater och 141 civila. På Palestina-sidan är antalet förmodligen ännu högre, 300-400 dödade brukar nämnas, ofta anges ännu högre siffror.

De senaste veckornas upptrappning har inneburit ytterligare döda på båda sidor.
- Vi måste ha rätten att skydda oss och våra medborgare. Det måste ni européer förstå. Vi kan inte stillatigande åse att terrorister mördar våra ungdomar, skjuter in i våra förstäder och får sina ungdomar att klä sig i dynamit för att sprida död och skräck.
- Tänk om vi haft samma förhållande till våra grannar, som ni i Norden har, sade Mikael Melchior, biträdande utrikesminister, uppvuxen i Köpenhamn och tidigare Rabbin i Oslo. Men Gaza är inte Köpenhamn och Jerusalem är inte Stockholm.

Israelerna har lämnat en lista på 108 eftersökta terrorister till Arafat, som de antingen vill ha utlämnade för rättegång eller fängslade. Men enligt israelerna har föga gjorts av Arafat, även om det finns tecken på en förändring den senaste tiden.
- Hade inte också ni försökt stoppa dem som ni visste skulle begå en terrorhandling mot ert land, mot ert folk?
Vår avsikt är aldrig att döda några oskyldiga, och vi har inte startat detta helvete!

Påtagligt var den besvikelse över Europas agerande i Mellanöstern-konflikten. Det fanns en stark känsla av att Europa i allmänhet är mycket pro-palestinskt.

Dock skall sägas att det var fler än en gång som den svenske statsministern prisades för sin omläggning av Sveriges Israelpolitik. Känslan av vanmakt är just nu särskilt stor därför att Israels i deras ögon enda riktigt pålitliga bundsförvant, USA, är upptagen att bilda en koalition mot terrorism i världen.

Nog måste det kännas märkligt för ledarna i den enda demokratin i regionen att amerikanarna lämnar dem därhän i strävan att göra upp med den ena banditstaten efter den andra. Och visst kan jag förstå ilskan över att Israel skall kallas för terrorister i samma nyhetsinslag som bomberna över Afghanstan hyllas.

Det skall sägas att jag inte besökte Gaza eller Västbanken. Det skall också sägas att jag är en varm vän av Israel, av Israels rätt att existera och beundrare av judarnas förmåga att överleva och leva med det mest djävulska vår historia kunnat uppvisa; Förintelsen av över 6 miljoner judar.

Europa har förvisso mycket att plikta. Det var européernas barbari och ovilja att gripa in i tid, som gjorde Förintelsen möjlig.

Låt mig exempelvis påminna om professor Sverker Oredssons obarmhärtiga avslöjande av lundastudenternas skamliga avvisande av tio judiska läkare våren 1939. Liknande anti-judiska stämningar kom också fram bland studenterna i Stockholm och Uppsala. Om detta skammens möte har min svärfar berättat, ty han var där och förgäves gav sitt stöd de judiska läkarna.

Skändligheterna finns mittibland oss, är Sverker Oredssons budskap till oss alla. Ingen går fri!

Jag tror aldrig jag haft en sådan känsla av skam, som när jag besökte monumentet över Förintelsens offer i Jerusalem - Yad Vashem - och hörde namnen läsas upp i ändlös rad på några av de 1500000 barn som mördades under dessa vidrigheternas år i Europa.

Så nog har Europa ett oerhört ansvar för att Israel fortsatt kan vara en fristad för alla judar värden runt. Och judar förföljs fortfarande och anti-semitismen framträder återigen allt öppnare.

Detta skall inte påverka Palestinas rätt till sin existens. Härom måste vi alla vara överens!

Men det måste också slås fast med största klarhet att israelerna har rätt till sitt eget land. Ty det är nämligen om denna grundläggande fråga, som det nu enligt många israeler råder oklarhet och är en av huvudorsakerna till dagens frustration.

Israelerna var - och är - beredda till stora eftergifter för fred och säkerhet. Det visar förre premiärministern Baraks vilja att gå Arafat till mötes för ett är sedan i Camp David. Men då vågade inte Arafat av rädsla för de miltanta islamisterna, och nu verkar Arafat ha tappat kontrollen över de egna.

Tidigare krävde israelerna två veckors eld upphör, senare en vecka. Hittills har Arafat och den politiska ledningen i Gaza inte klarat av detta. Om det inte är så att man önskar fortsatta oroligheter? Vilket alltfler israeler antyder.

Är vanmakten i Israel obefogad?

Finns det anledning för Israel att känna oro inför uppgifterna att Iran inom några år kan ha tillgång till atomvapen? - ett land vars ledning har som mål att förgöra Israel. Eller när personer i Syriens ledargarnityr framfört uppfattningen att konflikten i Mellanöstern kan lösas om varje arab dödar en jude. Jag har i varje fall inte svårt att dela deras oro!

Det låter platt men det kan sägas "att det alltid är som mörkast före gryningen", och jag tror det värsta som kan hända i Mellanöstern är att de moderata krafterna på båda sidor förlorar hopp, förtröstan och optimism. Palestinier och judar måste kunna leva sida vid sida i fred och trygghet. Men då måste också demokratin spridas i arabvärlden.

Talmannen i Knesset, Avraham Burg, en av de nya ledarna inom labour, var den ende som utstrålade en smula förtröstan. Vi måste till förhandlingsbordet, var hans besked.

Det är dystert att ett av resultaten av bin Ladins terrorangrepp på USA har givit ett antal diktatorer och skumraskfigurer tillträde till de demokratiska finrummen.

Må nästa steg för en bättre rättvisare värld handla om rättvisare handelsvillkor, demokrati, fria val och en fri oberoende press, att skapa ett öppet demokratiskt samhälle! Också i Arabvärlden!

Kan Europa lära Mellanöstern något? Möjligen.

Som förra Labourministern i Baraks regering, Yuli Tamir, sade: "Se på Europas historia efter andra världskriget. Se på EU:s lyckosamma fredsprojekt! Genom samverkan har Europa vuxit samman och lyckats få bukt med historiens dödande."

EU kan visa vägen. Jag dristade mig föreslå ett EU-medlemskap för Israel, vilket självfallet inte är realistiskt.

Men en sak är säker. En militär lösning för Israel finns inte. Men lika klart är att Israel har rätten att försvara sin existens.

Därför är det min uppfattning att EU borde i mycket högre grad än idag ta som sitt ansvar att integrera Israel och den kommande staten Palestina inom EU:s institutioner. Snart är Cypern medlemmar och Turkiet väntar på sin tur. EU måste vara tydligt i sitt hävdande av de grundläggande mänskliga rättigheterna och tron på demokratin.

Det måste bli ett slut på våldsspiralen, vilket den israeliska modern - Nurit Ghazzavi-Elhanan - som förlorade sin dotter i ett attentat för några år sedan, framhöll, när hon i förra veckan tilldelades EU-parlamentets Frihetspris för 2001; det så kallade Sacharov-priset.

Europa måste nu våga visa vägen till fred, frihet, demokrati och säkerhet i Mellanöstern! Gärna tillsammans med USA!

Av Olle Schmidt 19 dec 2001 16:56