Vem sa att det är rart med barn?

En ganska märklig syn:

Inne på Konsum, mitt i värsta lördagsrusningen, satt en knubbsäl till unge i en kundvagn. Ensam. Japp, helt ensam. Vagnen var fylld med typiskt tråkiga nyttosaker. Mjölk, smör, knäckebröd, tomater, blodpudding, frysta pommes, grädde och en dillkvist. Härligt fantasifull kost kan tyckas, men vad gjorde ungen där, ensam?

Hon sjöng. Högt och skärande. Halva butiken glodde och baskertanterna såg förfärade ut. Deras mjuka hakskinn flaxade när dom skakade på huvudet. Tro nu inte att det var ungens ensamma belägenhet som upprörde, nej då. Damer lila och brun ojade sig åt sången. Eller rättare sagt sångtexten; Nu skaa vi knulla och knulla och knulla, nu skaa vi knulla och knulla igen.

Jag lovar, lika säkert som amen i kyrkan. Texten till den obefintliga melodin löd så. Om och om igen. Jag förstår att mamman hade tagit skydd bakom hyllan med Bongs soppor. Vackert var det inte. Nåväl, så småningom blev det tyst och lugnet lägrade sig åter i butiken. Vad dom inte visste var att på trottoaren utanför var det livat värre.

En liten tös i röd luva hoppade och skuttade fram. Inte ett ordentligt steg tog hon, och jag var förvånad över att föräldrarna inte hade henne i koppel. Det hade gott och väl räckt med en vanlig stryplina, istället för dom åtsittande korta ena. Eller kanske inte. Frågar du farbröderna som försökte ta sig fram, utan att bli omkullslagna, har dom säkert en annan åsikt. Men dom fick inte framföra den. Tösen var nämligen inte riktigt navlad. Sturskt stannade hon till och högg tag i männens byxben. När dom tittade ner så frågade hon; Är det du som är min pappa? Tja, då var frågan om föräldrar löst. Men bättre en, än ingen alls.

Kan man tycka ja. Men ta då ett snack med läkaren på barnavdelningen. Han undersökte en flicka, vars mamma satt bredvid och låtsades se orolig ut. Det stackars barnet hade inte mindre än 47 blåmärken spridda över sina ben. Mamman hade släpat med henne till akuten på grund av sin påstådda oro, och som hon sade "Vi har leukemi i släkten, när mamma mormor dog sa doktorn att jag skulle vara väldigt aktsam. Mamma mormor fick stora blåmärken som bara slog upp och det är ett av tecknen". Visst, sure, absolut, tänkte herr läkare och undersökte det lilla grynet. Frisk som en nötkärna var hon. Varför då alla dessa blåmärken? Efter timmar av samtal, mammans förtvivlade förnekande att hon aldrig skulle bära hand, kröp då sanningen fram. Grynet hade klättrat nerför ättestupan.

Ättestupan är en brant bergvägg där man förr i tiden tog avsked av dom samer som inte orkade följa med när man drog vidare till renarnas nya betesmarker. De gamle och svårt sjuka hade två saker att välja på. Antingen borrades det ett hål i isen, där dom sedemera fick sänka sig ner och möta döden i form av drunkning. Eller så bäddade dom ner sig i pulkan, och åkte nerför den branta bergsväggen och kysste klipporna, den så kallade "fly- and die- döden".

Nerför denna branta, livsfarliga, hala bergvägg hade grynet klättrat. Iklädd träskor. Hulkande förklarade hon att det hade varit så halkigt. Hon hade fallit massor av gånger, men det fanns många smågranar att hugga fast sina händer vid. När hon äntligen kom ner, var hon ju tvungen att klättra upp igen. Annars skulle det ta halva dan att gå hem, och mamma skulle bli jättearg om hon förstod att grynet hade gjort det förbjudna. Klättrat vid ättestupan. Därav alla dessa blåmärken. Till sist nöjde sig doktorn med den förklaringen. Om han trodde på den, låter jag vara osagt. Men den var sann.

Varför jag säkert vet det? Därför att jag är flickan, tösen och grynet. Min stackars pinade ensamma mamma, hade ett heltidsjobb. Inte bara på fabriken, utan mestadels med mig. Ett enda barn, som hade världen som lekplats. Skulle hon fått betalt för alla gånger rodnaden färgat hennes kinder, skulle hon sovit på en bädd av tusenlappar idag. För jag har inte berättat om den gången jag bestämde mig för att avbryta cykelturen till kiosken och istället cyklade tre mil, till min bästis farmor. Eller den gången det var högmässa och jag lyckades få hela kyrkan att tystna, prällen inkluderad. Men lika många gånger tror jag att hon var glad över mig. Glad över att jag var nyfiken och öppen, trots brist på familj, brist på pengar och brist på semesterresor.

Därför har ni all min respekt. Alla mammor och pappor som dagligen drar lasset som kallas föräldraskap. Ensamma eller i par, fattiga eller rika. Ni som ser till att lekparkerna dignar av barnabus, att slalombacken är full av frustande snögubbar och gummor, att världen kan hicka sig fram med en ny generation vid rodret. All respekt får ni, all respekt förtjänar ni. Jag högaktar er.

Men om det är rart med barn, det vete kattsingen...

Av Lena Vikberg 18 dec 2001 09:43