Elak till tusen

Varje nyår träffas vi äldre medlemmar i "Kaffestugan" som tillhör bostadsrättsföreningen. Ansvarig för glöggen hade nog mätt rikligt. En av de nya medlemmar frågade min käresta.
- Det måste vara trevligt att Ni varit gifta så länge och upplevt så mycket tillsammans.

Hustrun:
- Trevligt och trevligt. Nu skall Ni få höra.
Jag försökte resa mig men kvinnan i mitt liv gav order:
- Plats!

Så började berättandet som här återges.
Svärmor, svärfar, Lennart och jag brukade äta det sedvanliga julbordet - alltid på olika ställen. När svärfar och jag kom till gottebordet var de två i lyckligaste fall komna till leverkorven. Allt skulle analyseras. För lite kryddpeppar i glasmästarsillen, skinkan en aning torr, lutfisken inte urvattnad. Så höll det på om varje rätt. Efter cirka fyra timmar då vi skulle gå var svärmor och Lennart överens om att ge bordet godkänt.

Så var det dags att vi skulle gå ensamma. Jag hade blivit bjuden till ett av de större nybyggda hotellen. Det var lördag och vi trädde in i matsalen. En snorkig hovmästaren tog emot och visade oss det minsta och längst bort placerade bordet. Vi hade ju gratisbiljetter. Vi blev upplysta om att klockan fem skulle vi vara färdiga och ha lämnat matsalen - det kom nya gäster på kvällen förklarade den unga hovmästaren. Detta går aldrig väl tänkte jag och mycket riktigt; Lennart teaterviskade så att hovmästaren hörde:
- Vem f-n gitter och sitta här till klockan fem?

Vi satte oss och i lokalen sidan om var uppdukat med snapsglas, flera flaskor med olika sorters snaps stod till kylning. Öl och vatten var framsatt. Det skulle komma ett större sällskap. Lennart bad hovmästaren komma bort till vårt bord och frågade:
- Hur vill Ni att vi skall kunna hämta snapsar då vi inte fått några glas?
- Tror Herrskapet att snaps ingår när man är bjuden på ett julbord som kostar 300:- per person? Nä vet Ni vad?
- Då skall man väl betala ölen själv?
- Helt riktigt om man vill ha någon, blev svaret.

Återigen en teaterviskning till mig.
- Detta blir något för GT.
- Lennart för min skull håll upp, visst är han dum, men ta det lugnt.
Lennart lovade. Det höll ända fram till risgrynsgröten. Hovmästaren passerade och Lennart kallade:
- Jo, det är så - vi fick plötsligt lite bråttom - är det möjligt att få komma tillbaks i morgon och äta färdigt?
Jag har aldrig sett en människa dra ett så djupt andetag för att tala om för Lennart något - jag vågade inte höra vad utan halvskrek:
- Får vi betala?
Lennart gav den skrattande servitören rikligt med dricks. Servitören kommenterade:
- Tack, han behövde vad han fick. Om Du visste vad vi haft roligt?

Ute i foajén kom hotelldirektören, vår värd och sade:
- Vi kommer att hålla fast Hovmästaren innan vi talar om att restaurangchefen från Henriksberg besökt oss.
- Elak är vad han är, min lille skatt, avslutade hustrun sin berättelse.

Av Lennart Ekman 18 dec 2001 13:45