Moderna proletärer

Jag är en modern proletär. Jag äger nästan ingenting. Jag hyr eller lånar saker. Jag är för min tillvaro beroende av att det finns sådant som hyresvärdar, en fungerande sjukvård, offentliga bibliotek med mera. Men ju fler hyresrätter i Stockholm som ombildas till bostadsrätter, desto svårare blir det att leva utan att äga. Och ju fler bibliotek och medborgarkontor som stängs av besparingsskäl - samma sak. Desto svårare att leva som modern proletär. Kanske tillhör jag en utrotningshotad art, som hittills inte har drömt den fördummande drömmen om att bli kapitalist? Jag vill leva i en värld där sociala och politiska rättigheter är lika för alla och där det inte är pengarna som styr tillgången till det som är nödvändigt för en grundläggande livskvalitet.

Mina föräldrar var borgare, politiskt sett. Men de trodde fortfarande på det allmännas roll. De hade aldrig kunnat drömma om att tunnelbanan skulle läggas ut på privata entreprenörer, att stadsdelsbiblioteken runtom i Stockholm skulle vara hotade av nedläggning, att bank- och postkontor skulle läggas ner och ersättas av en internetuppkoppling. Jag är uppvuxen med tron att det skulle finnas kvar en offentlighet; den som i dag är hotad. Till och med de mest offentliga platserna av alla, nämligen stadens torg, som exempelvis Sergels torg, hotas av privatisering. Stockholms styrande borgerliga majoritet vill ju göra om delar av Sergels torg till en inglasad galleria, vilket skulle förminska torgets roll och förmodligen göra det omöjligt som samlingsplats vid politiska manifestationer.

Jag tror på det offentliga, och misstror den allmänna trenden mot privatisering. Jag tycker inte ens om tvåsamhet, såvida den används för att stänga ute andra ur gemenskapen. Men vi som av fattigdom eller av eget val inte äger någonting mer än det allra nödvändigaste har mycket svårare än förr att vara en del av samhället, så som det ser ut i dag. Konsumerar du inte, så finns du inte. Du kan vara en tänkande, kännande och i högsta grad levande människa, men du kan inte ge uttryck för det genom den ultimata handlingen - att köpa sig en livsidentitet. Och har du inte haft råd med en bra dator kan du inte ens koppla upp dig och läsa Sourze.

Men du är inte ensam om din belägenhet. Det finns många som delar samma villkor, som inte äger någonting, utom sitt eget fria tänkande. Vi möts på Kulturhuset - såvida det inte är entréavgift - vi möts på gatorna och i tunnelbanan, vi möts på Sergels torg. Så länge det finns öppna platser kan vi leva våra liv.

Av Andreas Björsten 16 dec 2001 20:04