Man kan inte tiga ihjäl problem

När andra ämnen tappar publicitetskraft och sakta faller nerför ravinen, finns det ett som aldrig dör; frågan om främlingar. Just nu är det främlingen i form av muslim som är extra i ropet. Anledningen till det torde stå klart för alla människor som inte bor i en hydda under jord.

Emanuel Sidea har publicerat en artikel som heter "bin Laden är oskyldig". Det är en intervju med tre unga muslimer och det är skrämmande läsning. Rösterna i kommentarforumet är förbannade och kontentan är glasklar: Emanuel spär på främlingsfientligheten. Till viss del håller jag med om det, eftersom artikeln inte innehåller muslimska röster som är av annan åsikt kanske kommer det en sådan, vi får väl se. Men det är en sak som är minst lika farlig, nämligen att sopa problem under mattan istället för att ta itu med dom. Det är när det bubblar under ytan som människor sällar sig tillsammans med likasinnade.

Jag ska på en gång tala om att jag är sambo med en jugoslavisk kroat, som levde i det som förr hette Vojvodina, men nu mer heter Serbien Jo, det är extremt krångligt att ens försöka förklara. Han kom till Sverige den trettonde december 1991. Då visste jag lite, om ens något om flyktingar och den situation som föranleder deras flykt från sitt hemland.

I det lilla gruvsamhälle där jag fortfarande bor och jobbar, blev det genom folkomröstning bestämt att samhället skulle bli en av Sveriges flyktingförläggningar. En ganska stor omställning ur många perspektiv. Plötsligt var antalet innevånare fördubblat och skolan fick det uppsving den så väl behövde. Människor från Iran, Libanon, Eritrea, Somalien och Jugoslavien invaderade vår snöiga frid.

Röster höjdes ganska omgående, när det visade sig att en fördubblad population medförde en del problem. En del problem som inte gav vika, trots att rösterna skrek högre och högre.

Hm, hur ska jag nu gå vidare, utan att få en rasiststämpel i pannan?

Jag kör helt enkelt på och berättar hur jag upplevde det som hände.

Ganska snabbt blev det som sagt problem. Dagspenningen för flyktingar är ringa, och det började snattas. På mitt jobb också, men jag var ung och försiktig och vågade inte säga till. Cigaretter, godis, videofilmer som lånades men försvann till något annat land, tankningar av bilar där chauffören bara gasade när tanken var full och lottsedlar som försvann när jag vände ryggen till.

Jag var så ung att jag inte vågade gaffla emot. 3-4 vuxna män stod på andra sidan och det tog lång tid innan jag tordes säga ifrån. Första gången jag gjorde det, var när en ung kille lade hundra kronor på disken och frågade hur mycket bensin han kunde tanka. Jag knapprade på miniräknaren och skrev sen upp på en lapp hur många liter det blev. Han tankade 10 extra och när han skulle hoppa in i bilen och åka, tog jag mod till mig och gick ut på bron. "Du har tankat för mycket" sade jag och tittade på honom. Han tittade tillbaka och sa; "Vad?" Jag upprepade, men han bara skakade på huvudet, hoppade in i bilen och försvann.

Eftersom jag hade fått nog, ringde jag upp chefen för flyktingförläggningen och sa som det var. Vi har problem, ett problem som vecka för vecka växer sig större. Jag klarar inte av att konfrontera dessa människor som ofta kommer i grupp. Dom kan varken språket tillräckligt bra, eller så ignorerar dom det jag säger. Samhällets andra affärer larmade i samma veva och följande hände: ingenting. Efter ett möte som chefen hade med sina underhuggare lärare, assistenter och handläggare kom dom fram till att det bästa vore om vi som jobbade inom serviceyrken såg till att inte jobba ensamma. Att gå två eller tre stycken som kunde ha uppsikt över kunderna.

Snygg lösning va? Naturligtvis var den ogenomförbar, helt enkelt för att ingen vill eller kan jobba utan lön. Att anställa fler fanns det ingen marginal till. Alltså stod vi stackars kassörskor där som fågelholkar och kunde inget annat göra än försöka. Jag började gruva mig för att gå till jobbet. Frustrationen och rädslan jag blev spottad på ett par gånger när jag i ilska inte kunde se på gjorde att jag mådde riktigt dåligt. Det förflöt inte ett skift i lugnets tecken och naturligtvis eskalerade det. När det stod klart att det var fritt fram, var det inte längre bara affärerna som nyttjades. Privata saker började försvinna. Kläder som hängde ute på tork, mattor som hängde på vädring, cyklar, leksakerna i sandlådan, snart sagt allt som var löst.

Som ni kan förstå började röster höjas, när privatpersoner blev drabbade. Klagomålen haglade snart över chefen och möte på möte avlöste varandra. Stämningen i samhället förändrades snabbt och fientligheten växte. Alla flyktingar fick stå där som syndabockar trots att långt ifrån alla var delaktiga. Personligen försökte jag att se klart, trots att det ibland lustade att besvära alla. Att det kunde ha förändrats med rätt små medel är jag övertygad om. En rak och enkel kommunikation, "värdar" från samhället kunde säkert gjort en stor insats, tillsammans sitta ner med myndigheter och öppet diskutera, etc, etc.

Vad som gjordes var inget av ovanstående förslag. Nej. Det gick istället ut en varning till innevånarna: Lås garagedörren, ytterdörren och alla cyklar. Ta in leksaker och håll kläd/torkställ under uppsikt när ni använder dom.

Det är så jävla korkat att man inte tror att det är sant. Hur i fridens namn kan man inbilla sig att några problem kan lösas genom ett sådant förfarande? Naturligtvis förbättrades ingenting och samma visa sjöngs ända till förläggningen lades ner i mitten av 90-talet. Då hade många av dom positiva ja-röstarna till förläggningen bytts till negativa nej-sägare som förbannade sin egen dumhet. Att jag dessutom hookat ihop det med en svartskalle sågs inte med blida ögon. Han fick under många år kämpa för att ses med dom ögon han är värd att ses med. En kamp som gick bra, kanske för att han är stark, vänlig och allmänt sympatisk.

Men det hade gått så jävla mycket bättre om problemen hade tagits itu med, på en gång. Om dom få rötäggen på ett eller annat sätt verkligen fått en fet knäpp på näsan och redan från dag ett varit tvugna att respektera. Då hade inte halva samhället förfallit till fientlighet och istället för ovänner hade många funnit vänner. Därför är det jävligt viktigt att kommunicera, ta itu med problemen som uppstår istället för att under devisen "det man inte talar högt om, finns inte" sopa allt under mattan och hoppas på självläkning.

För vad är det som säger att andra orter som för 10-20 år sen var förläggningsorter hanterade sina problem bättre? En grogrund för den främlingsfientlighet som för varje dag ökar segregationen.

Av Lena Vikberg 16 dec 2001 20:41