Rastlösheten och uppgivenheten

Det blir ett märke efter handen. Men så övervinner kylan värmen, fort går det, och konturerna efter min varma hand bleknar bort. Liksom kondensen från min andedräkt. För ett ögonblick skymmer den sikten, suddar ut världen där utanför. En konturlös amöba som om man inte blåser nytt liv i den tynar bort och försvinner. Ensam, lämnad att dö. Jag låter den pulsera, låter den leva ett tag till där på fönsterrutan. Fastklistrad. Den får sitta där och andas. Får sitta där och försköna min kalla, kala balkong.

För ett tag sedan stod det en vissen krukväxt där ute. Den spretade upp mot taket och några bruna, skrumpna löv väntade på att få falla av och fullständigt blottlägga de nakna grenarna. Det var dött på balkongen då. Det enda som levde där var mossan i jorden.

Jag minns en speciellt vacker höstdag. Barnen lekte i stora lövhögar nedanför och träden runt omkring stod i brand. Balkongen verkade locka till sig de varma solstrålarna och jag stod där barfota och tittade ner på de lekande barnen. Plötsligt flög en fågel in i rutan bakom mig. Det smällde till i glaset. Jag hann aldrig se exakt vad som hände, och när jag vände mig om så låg den död på min balkong. Så liten, så underlig.

Sedan dess står det bara en kruka med jord där ute. Växten slet jag upp. Den fick singla ner fyra våningar med rötter och allt och fågeln fick ta dess plats i krukan. Jag begravde den där, i gropen efter växtens rötter.

Nu är det för kallt på balkongen. Hösten ger vika för vintern och frosten på bilrutorna lyser vit långt in på förmiddagen. Blomkrukan står kvar där ute. En tom kyrkogård utan vare sig kors eller gravstenar. Det är bara jag som vet att jorden där är en viloplats för en stackars liten fågel, en viloplats för en frihetssymbol.

Träden är kala nu. Helt tomma. Nakna. Igår gick det några gubbar nere i parken och blåste ihop alla löv i stora högar. Enträget och med kraftiga blåsare föste de ihop alla löv och blottlade marken där inunder. Seden fraktades de bort. Det kom en bil med flak där löven, nerfösta i stora säckar, packades ihop och försvann. Ingen ville ha dem mer. Till och med barnen hade slutat leka med dem. Den senaste tiden hade de bara gått omkring och sparkat lite rastlöst i de större ansamlingarna borta vid staketet. Kanske var det för att se om de kunde hitta något nytt där under.

Jag vet inte vad gubbarna tog vägen med alla löv. Förmodligen fördes de iväg någonstans där de kunde glömmas bort.

Amöban pulserar fortfarande på fönsterrutans glas. En sista gång blåser jag liv i den och mina lungor töms på luft. Sedan vänder jag ryggen åt. Jag bryr mig inte om att titta. Jag vet att den i detta nu hjälplöst maktlös krymper ihop och oåterkalleligen förintas och försvinner för all framtid. Sådant har jag sett förut. När jag slår mig ner vid köksbordet har mina lungor redan fyllts med ny luft.

Jag öppnar tidningen, men jag kommer inte åt den. Jag når inte fram till det som står skrivet. Förstår inte orden, ser inte bilderna. Det är som om någon håller ett frostat badrumsfönster mellan mig och pappret. Jag bläddrar. Till slut kommer sista sidan och allt är över. Tystnaden ligger som ett täcke längs med väggarna och framhåller varenda ljud som ett öronbedövande skrik. Motorljudet från en bil som kör förbi ute på gatan når nätt och jämt fram till mig. Dovt och entonigt letar det sig fram till mina öronsnäckor och påminner mig om världen utanför.

Ljudet från bilen blandas upp med ljudet innifrån mitt huvud. Men föraren i bilen når fram till sitt mål och allt blir stumt igen. Ljudet där inifrån blir allt för påtagligt. Jag hör blodet som rusar fram i venerna, hur hjärtat sömnigt håller livet igång. Det är ett entonigt, och så här i tystnaden, starkt ljud.

Rastlösheten tränger sig på allt mer. Får mig att bläddra igenom tidningen än en gång utan att läsa ett ord. Uppgivet lägger jag den ifrån mig på bordet. Och jag hör återigen hur blodet brusar när tystnaden lägger sig. Eller är det rastlösheten som för oväsen? Är det uppgivenheten? Är det ni? Rastlösheten och Uppgivenheten?

Det där lilla suset som annars ligger där i bakgrunden som en matta, behagligt utdöende, var det ni? Eller var det obehagligt groende? Så var det nog. Har det hela tiden varit suset av Rastlösheten och Uppgivenheten? Har jag inte märkt deras hot, det som jag innan såg som en gåva?

Jag blir alltmer övertygad om att dessa båda krafter lockar mig och binder mig. Rastlösheten lockar med en lust att vilja göra något som den håller strängt hemligt, mycket tack vare att Uppgivenheten binder mig med osynliga rep av håglöshet.

Köksbordets runda skiva förvandlas till en kvarn som i långsam takt maler fram ett mjöl av pulveriserad kreativitet. Jag ropar på dem. Försöker få dem att visa sina fula trynen!

Rastlösheten! Uppgivenheten! Oj... Ja, det var hemskt vad ni har vuxit er stora. Det går inte att omfamna er längre. Ni tar plats. För mycket plats!

Det ringer. Den gälla signalen skär i tystnaden som en varm kniv skär i det hårda smöret. Förtrollningen bryts och mörkret tränger undan.

Va? Nej, det finns ingen vid det namnet här. Ingen fara! Ingen skada skedd. Okej. Hejdå!

Hejdå... Hejdå.... Är det min röst? Jag upprepar: Hejdå... Den ter sig allt mer främmande för varje upprepning. Det trevliga tonläget avslöjar ingenting. Själv vet jag hur förljuget det är. Det gör inget att du ringer fel. Ingen fara, kärringjävel!

Uppgivenheten föder fram en suck och så är de båda tillbaka igen. Ni får väl stöka runt lite på egen hand.

Köksbordet blir åter min vän. Rastlösheten och Uppgivenheten för oväsen inom mig.

Ja, lek ni lite. Känner hur jag måste släppa efter.

Gå inte för långt bort bara! Hör ni det! Eller jo... Gör det. Gå hur långt bort ni vill. Försvinn era jävla ungar!

Några tidiga vintervindar susar ljudlöst fram i de nakna trädens grenar. Jag ser genom rutan hur de sliter i de saknade löven och hur träden böjer sig för dess kyliga andedräkt. Men jag hör ingenting. Långt borta glittrar havet i en lågt stående eftermiddagssol. Där emellan, mellan havet och fönsterrutan till min lägenhet går motorleden. Där går livet sin gång med bensin i tankarna och portföljer i passagerarsätena. Rakvatten och gråa kostymer, kjolar från postorderkataloger och parfymer från Paris. Raklamradion ekar i kupéerna och vinterdäcken rasar fram mot den tjänande asfalten. Där, på den tvåfiliga motorvägen rusar livet fram och tillbaka. Långt där borta. Jag hör det inte ens.

Allting vänder sig sakta om. Vänder om för att gå. De har sett det förut. De vet hur konturerna bleknar, hur figuren krymper, hur den ryggradslösa amöban sakta löses upp och försvinner.

Jag låter Rastlösheten ta över. Låter Uppgivenheten andas nytt liv i mig. Jag låter livet löpa fram där borta på vägen. Inget som går att förändra på även om jag vill. Fågeln kommer alltid att vara död även om jag byter jord i krukan och planterar en ny växt. Löven kommer alltid att förmultna någonstans även om träden får nya och friska blad. För ingenting kommer någonsin åter.

Av Arvid Jurjaks 15 dec 2001 15:27