Vår kära nationaldag

Den 6 juni varje år brukar skolklasser i de lägre åldrarna allra pliktskyldigast stå i regnet med svenska små flaggor för att lite förläget försöka ge uttryck för något som egentligen inte finns. Folk rusar förbi med sina portföljer för att uträtta sina ärenden. Ingen har tid med att fira någon nationaldag. Bara pensionärerna gör barnen sällskap på det lilla torget och applåderar snällt när nationalsången, som i och för sig knappt hördes, klingar ut. När torget är tomt och barnen har gått tillbaka till skolan för att lära sig alfabetet, ja, då är nationaldagen över.

Nej, den svenska nationaldagen existerar inte mer än som en notis i almanackan och kommer heller inte att uppmärksammas mycket mer om regeringens förslag om att göra nationaldagen till en arbetsfri helgdag går igenom. Den svenska nationskärleken tar sig inte sådana uttryck och hur mycket vi än försöker så kommer vi aldrig att få en svensk 17 maj.

Att den svenska nationen ska firas just den 6 juni beror på att Gustav Vasa kröntes till konung över Svea Rike just detta datum för exakt 478 år sedan och att en idag icke gällande författning undertecknades den 6 juni 1809. Varför ska vi vifta med flaggorna åt detta? Det handlar alltså inte om firandet av någon heroisk kamp som resulterade i en fri nation, vilket oftast är fallet i många andra länders nationaldagsfirande.

Den svenska fosterlandskärlekens frånvaro var under 1800- och 1900-talet ett stort problem för den svenska staten. Tusen och åter tusen visade detta genom att helt kallt vända den svenska myllan ryggen till och bege sig över Atlanten för att sätta bo i Amerika och desperata försök började göras för att öka den svenska fosterlandskärleken. Gamla hjältekungar dammades av och historieundervisningen i skolan koncentrerades på det man ansåg vara det stoltaste i den svenska historien: Stormaktstiden. Ståtliga monument över den svenska nationen försökte också upprättas och utredningar tillsattes för att klarlägga var det var som var fel med det svenska folket. Nationaldagen är också ett resultat av denna panikartade tillställning.

Dessa medvetna ingripande från de styrande i landet gav alltså inget resultat. Att skapa en svensk fosterlandskärlek uppifrån är som att bygga ett tak i luften utan att byggnationen av själva huset överhuvudtaget börjat. En svensk gemensam identitet måste komma underifrån i form av gemensamma impulser från folket. Vad dessa impulser säger är att den gemenskap svenskar känner som svenskar inte ligger i firandet av en nationaldag, utan någon helt annan stans. Därför kommer inte genomförandet av förslaget om att den 6 juni bör vara en helgdag att öka firandet av den svenska nationen.

Istället vill jag propagera för det som Aftonbladets kolumnist Herman Lindqvist brukar skriva om varje sommar. Han tycker att nationaldagen borde flyttas från den 6 juni till en dag som känns mycket mer angelägen för det svenska folket, nämligen midsommarafton. Då en nation utgörs av folket borde också den dag då man firar nationen vara en folkets dag, ett opolitiskt firande av den gemenskap svenskar känner för att de är svenskar, en förvisso föreställd och även sinande sådan, men ändå relativt påtaglig. Midsommarafton är redan en sådan dag, där alla kan träffas och fira, vänstersympatisör som högersympatisör, kommunist som liberal, statsminister som städerska. Så jag håller med Herman Lindqvist. Låt Sveriges nationaldag bli en folkets dag.

Av Arvid Jurjaks 12 dec 2001 16:36